casajonna.blogg.se

Kan vi göra det? Jag menar öppenhjärtat. För uppenbarligen så behöver vi det. På riktigt. För vi alla vet ju vad det är. Alla har vi varit i kontakt med den. För den finns ju i så många olika former.

Den kan vara kakan man snodde efter lunchen. Kommentaren som kanske inte var så lämplig till kollegan. Blicken som stirrar tillbaka i spegeln. Passet man hoppade på gymmet. Plugghögen som sakta men säkert växer och sist men inte minst - pressen på att vara den här optimala människan (som vi har pratat om).

För mig är ångest en avdomnande känsla i magen som ligger som en konstant äcklig blöt filt över en. Man får aldrig vila. Aldrig slappna av. Ibland är det mer, ibland är det mindre. Men den är där hela tiden. Ligger på sin vakt. Hugger till så fort man är ur balans. Den är så dominant att varken aptit eller glädje får någon som helst plats i det köttsliga bygget vi kallar kropp och sakta men säkert trycker ihop oss till något som inte liknar annat än en fosterställning.  

Jag skulle så gärna vilja att vi kommer överens om att sluta ha ångest allihop. Poff, bang, bom och så var den borta. Men tyvärr är det ju inte riktigt så enkelt. Så istället skulle jag vilja att vi kommer överens om att söka hjälp.

Usch, det är så infekterat det där.

Söka hjälp.

Som ett kvitto på att man misslyckats och med ens blivit en psykiskt instabil människa. Men om jag fick bestämma så skulle alla människor i hela vårt avlånga land få träffa en psykolog minst en gång i livet. Gärna fler. För det är så himlahimlahimla nyttigt att få prata av sig och få respons på tankar och funderingar av någon som faktiskt kan och vill. Det finns bra hjälp att få. Så vi kan väl tvätta bort den där psyko-stämpeln angående detta?

Bra. Tack.

Ta hand om er.