Tack
På långfredagen, några minuter innan krönikan skulle publiceras slog det mig plötsligt att shit, jag kommer ju bli bedömd i det här. Folk kommer att kommentera. Tycka till. Tänk om jag fuckat upp detta totalt? Tänk om de säger att jag skriver som en kratta och bara helt enkelt borde gå och gräva ned mig?
Handsvett och hjärtklapp.
Hjärtklapp och handsvett.
Men så var det dags. Tre, två, ett och så låg den uppe. Jag såg mig själv på Devotes förstasida och folk började ganska snart att kommentera. Där någonstans tappade jag mig själv i det där euforiska ruset jag pratar om i krönikan. Just då var jag där. För allt det ni skrev, allt det ni berättade genom små korta meningar som kanske bara tog er några sekunder att formulera betyder så obeskrivligt mycket. Ni berättar på något vis att jag faktiskt kan. Att jag kan göra det som jag så väldigt gärna vill. Likaså att vissa utav er till och med har länkat eller citerat på er egen blogg samt att kommentarerna för några dagar sedan passerade 60-gränsen, vilket gör den till den mest kommenterade läsarkrönikan hittills (japp, tänker leva på det länge), gör mig så oändligtoändligt stolt och lycklig.
Så jag vill bara säga tack.
