Man kommer att bli kantstött, det kommer man.

jag vet inte vad jag ska skriva. för första gången på vad som känns som år och dar vet jag inte vad jag ska skriva. jag börjar trean om en vecka. jag ska ha en första skoldag. träffa mina lärare. min klass. jag ska äta lunch i konserthuset. jag ska ta ett skolfoto. få läxor. ha raster. ett höstlov. en julavslutning. kämpa för de där jävla betygen som ryktas vara nyckeln till framgång i det vi kallar livet.

allt för sista gången.

sedan, efter vad som sägs vara några euforiska minuter på ett risklätt lyckoflak, ska jag på svajiga egna ben resa mig och stappla ut i världen. jag är inte den första och inte den sista. ändå så jävla rädd. så satans förbannat jävla rädd. jag tror att jag då på allvar kommer att stå framför den demon som förstört så mycket. som lärt mig så mycket. den sista striden. demonen eller jag. vem går segrande ur den sista striden. den största striden.

för jag tror att vi alla har en demon inom oss i varierande form och storlek. vissa ger den mer plats och vissa ger den mindre. somliga lyckas förinta, andra låter sig slukas helt. vissa bara förnekar.

man kommer att bli kantstött, det kommer man. det kommer att svida, bränna och smärta men det läker ju alltid, det vet vi ju. även om det kan vara svårt att komma ihåg när man blöder och blöder och blöder. för egentligen är det ju inte det köttiga såret som kommer att göra ont i längden. det är ärret. men det kan man ju gömma.

jag vill skrika och kasta saker omkring mig. ligga nästan förlamad på ett köksgolv. gråta tills tårkanalerna brister. älska villkorslöst. ge och ge utan att någonsin begära något tillbaka. skratta så mycket att mitt ansikte på ålderns höst är klätt med smala skrattrynkor runt ögon och mun. känna stolthet över mina nära. över mig själv. jag vill känna varje känsla som finns i hela världen för att kunna berätta om det för andra.

för om jag inte får berätta vet jag inte vad jag gör. jag har turen att ha en passion. ett mål. en väg. men vad händer med fröken fyhr om hon inte får? jag vet exakt vart jag vill komma och kanske nästan hur jag ska ta mig dit. men om allt ändå raserar,  vem är jag då? när det man alltid trott på och drömt om helt plötsligt inte finns mer. ska jag upptäcka mig själv på nytt då? börja om. kommer jag, trots all träning erfarenhet och uppoffring, att slutliggen låta mig slukas helt av monstret som bor i mig?

nej. det kommer jag inte. för kantstött blir man. och jag kommer att hitta en annan väg, om det visar sig bli nödvändigt. för det finns något inom oss som oftast ligger så djupt begravt att vissa aldrig ens hittar det. något som jag redan varit i kontakt med några gånger trots att jag bara andats i ynka arton år. för när det verkligen gäller, när det verkligen spelar roll. då vet jag att det bultar och ångar och lever.

modet.    

 


Kommentarer
Postat av: Emelie

Åh vad fint skrivet! Du har verkligen talang för att skriva, texten berör verkligen.

Svar: Tack<3
Jonna Fyhr

2013-08-12 @ 17:25:13

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0