21 gram lättare.

Ett skuret solljus sprider sig genom den gulnande spetsgardinen in i rummet. För övrigt är det kalt och avskalat. Väggarna är målade i en mintgrön ton som inte alls går särskilt bra ihop med den plastiga ljusblå linoleummattan. Ändå ekar det när man går eftersom sängen och det lilla sidobordet inte är mycket för att fånga upp ljudvågor.   

 

 Vi befinner oss på ett sjukhus. I sängen ligger en pojke. En pojke som snart ska dö.

 

Varför pojken snart ska dö har ingen betydelse. Det ändrar ingenting. När vi väl är framme vid världens ände spelar diagnoser, status eller etnicitet ingen roll. Just där är vi alla lika.

 

Men det är i alla fall vad vi skulle kalla en vanlig dag. Eller kanske en ovanligt vacker dag till och med eftersom solen nu bestämt sig för att titta fram från sina moln för en gångs skull. Att spetsgardinen kastar mönstrade skuggor över rummet gör pojken glad. Han orkar knappt le men inombords sprider sig en värme som gör honom lugn.

 

Det ska nog gå bra det här. Allt kommer att bli bra.

 

Mot lunch kommer pojkens mamma och pappa. Ibland kan pojken vara glad över att han ligger där han ligger och inte blir lämnad kvar. Lämnad med det som är omöjligt att bära. Ibland vill han inget hellre än att göra det åt dem.

De brukar i alla fall läsa sagor när de kommer och speciellt alla dom som de läste när han var liten. Allra helst Bröderna Lejonhjärta. Den har de läst tre gånger nu. Mamman och pappan tror att pojken vill höra om Nangijala. Om livet efter döden. Men egentligen tycker pojken bara om omslaget.

 

Just livet efter döden väljer pojken att inte tänka på. Det får komma som en överraskning. För vi vet ju ingenting och när vi inte vet någonting så kan vi istället föreställa oss precis allting. Oavsett vad så blir vi inte klokare. Mamman brukar ibland gråta när hon sitter bredvid sängen och säga att pojken skulle leva i evigheten, om hon fick bestäma. Då brukar pojken säga att det är ju nu den börjar.

 

Det är inte alla de sakerna som pojken inte gjorde som han ligger och tänker på den här vanliga dagen. Utan det är alla dem saker som han faktiskt fick gjort. På alla födelsedagstårtor han fick äta, på alla flickor han fick pussa. På mammas röst när hon säger god morgon och pappas snarkningar precis innan han somnar. Allt det som värmde och pirrade.

 

För i slutet är det ju bara det som spelar roll.

 

Så börjar maskinen tjuta och den ojämna linjen blir nu alldeles rak. Mamman och pappan tittar förvånat upp från bokens första sida. Försöker ta in vad som just hände. Ser sin pojke bli kallare och kallare för varje sekund som går. Ser de ögon som aldrig ska öppnas mer. Pojken är nu 21 gram lättare än innan och ligger med ansiktet vänt mot fönstret och den gulnande spetsgardinen. Om man tittar noga, eller kanske bara inbillar sig, kan man ana ett litet leende.

 

För i slutet är det ju bara det som spelar roll.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0