En julsaga - 1:a advent.

Jag tittade ut över midvinternatten genom mitt fönster. Såg ut över gården som låg täckt under det vita snötäcket. Den hade kommit ovanligt tidigt i år. Redan i slutet av november hade snön börjat falla och lämnat marken glittrande vit. Speciellt vackert var det nu, tänkte jag, när allt låg orört och stilla medan månens ljus reflekterades i alla de miljoner snökristaller som vilade tryckt i mörkret utanför. Natten var stjärnklar och inte alls så där mörk som man tror att nätter ska vara ute på landet. För det är på landet jag bor. På gården där det ryktas om både spöken och tomtar på loftet. Dock så har jag aldrig riktigt förstått varför, jag har då aldrig varit med om varken tomtar eller några som helst andligheter här ute. Det största spöket häromkring är min katt Lego som nu tryggt låg och spann i hörnet av mitt rum. Värre än så var det inte.

 

Jag satte mig upp i sängen och lutade hakan mot fönsterbläcket. I gårdens ladugård, som min mamma och pappa nu renoverat om till ett magasin för diverse festligheter, stod ljusstakarna och lös ståtligt i fönsterna. Julpyntningen var redan i full gång då vi bjudit hit hela vår släkt på julfirande om fyra veckor. Det skulle börjas i tid, som min pappa hade sagt. Jag slängde en blick på klockan. Kvart över ett.

Första advent.

Att julen var nära hade jag känt i flera veckor men det var något alldeles speciellt när det första ljuset skulle tändas. Julen var liksom officiell på något vis.

 

Jag behövde egentligen sova men av någon anledning var jag alltid som allra piggast just den här tiden på dygnet. Snabbt och ljudlöst drog jag på mig raggsockorna som låg alldeles intill och tassade så tyst jag kunde ned för den knarrande trappan. Lite varm mjölk brukade hjälpa mig att komma ned i varv. När jag sedan satt i familjens största fåtölj i vardagsrummet med den rykande koppen i handen kände jag att sömnen inte alls var så långt borta som jag hade trott. Jag tänkte på alla julklappar som borde inhandlas och önskelistan som mamma och pappa så fint bett om för att eventuellt kunna ta ett lån. En fin jul skulle det bli i år, tänkte jag innan jag ställde koppen på bordet bredvid och drog filten tätare omkring mig. En fin jul.

 

Det var fortfarande mörkt när jag öppnade ögonen men av klockan att döma så var det redan morgon. Visarna stod på kvart över sju och ifrån köket hördes radion och julkalendern som min lillasyster Vera och lillebror Melwin envist skulle lyssna på varje år utan att egentligen ha någon som helst aning om vad den faktiskt handlade om. I dörren slog doften av risgrynsgröt emot mig som min mamma Elsa var i full gång med att laga.

”Nämen, har du sovit i vardagsrummet igen, Klara?” sa pappa Klas som satt vid matbordet med morgontidningen.

”Ja.” muttrade jag till svar.

”När du har en 140 cm säng… Du borde i alla fall ta och klä på dig. Dem kommer snart.” sa Elsa och såg menande på mina rödrutiga pyjamasbyxor.

”Vilka dem?”

”Men har pappa inte sagt något?” sa Elsa och slängde en irriterad blick på Klas. ”Robert och hans familj kommer. Dem ska bo här fram till julafton.”

Robert, det är min farbror. Han och Klas hade brutit kontakten för flera år sedan efter en massa twistande om deras fars arvode. Robert kunde helt enkelt inte acceptera att Klas hade fått gården och dessutom den största delen av kakan. Men nu hade dem börjat pratas vid lite då och då på telefon, det visste jag. Men att Robert och hela hans familj bara skulle komma och bo här i en månad lite sådär, det visste jag inte. Plötsligt gick en kall rysning genom mig. En molnande oro i magen växte sig snabbt så stor att jag började må illa.

”Mamma, bor fortfarande han… Han, du vet…” stammade jag fram.

”Axel? Ja, men visst! Dem har ju adopterat honom nu. För flera år sedan faktiskt.”

Jag kände hur mitt ansikte tappade all färg. Axel. Den struliga fostersonen som familjen tagit hand om sedan fem års ålder. Jag och Axel hade lekt en del när vi var små medan familjerna fortfarande umgicks. Vi hade faktiskt lika gärna kunnat vara syskon på den tiden. Men det var innan allt hände. Innan familjerna splittrades och innan hemligheten, denna enorma hemlighet, tog plats i våra liv.

 

Plötsligt hördes ringklockans ekande toner studsa mellan husets alla väggar.

”Dem är här!” ropade Melwin och släppte med ens allt han höll på med och rusade mot dörren.

In i hallen stampade fyra personer. Robert, hans fru Lena, deras biologiska dotter Saga och så Axel.

”Välkomna, välkomna!” tjoade Klas medan Elsa hälsade härskapet välkomna med öppna armar.

Melwin och Vera bokstavligen drog av Saga sina kläder och ledde henne in i lekrummet. Kvar stod jag och Axel. Han var mycket längre nu än senast. Vilket i för sig var helt förståeligt då det var tio år sedan vi sågs sist. Men när jag mötte hans blick såg jag att det var exakt samma människa som då. Samma trasighet.

”Hej.” sa han.

”Hej.” svarade jag.

Han skrämde mig. Bara det faktum att han stod i min hall denna kalla decembermorgon betydde att allt det som jag hitintills förträngt så väl skulle komma upp till ytan igen. I samma stund som han suttit sin fot innanför dörrtröskeln hade hemligheten åter börjat existera.   


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0