casajonna.blogg.se

För en gångs skull var det jag som var uppe först i huset. Så försiktigt jag bara kunde drog jag på mig raggsockorna och väckte Vera som låg på en madrass nedanför min säng. Axel och Saga hade ockuperat hennes och Melwins rum, så hon fick sova inne hos mig och Melwin inne hos Elsa och Klas. Eftersom mitt rum låg på övervåningen och Melwins och Veras på undervåningen tog vi oss ned för trappan och kom överens om att hon skulle fixa fikat medan jag väckte de övriga. Mörkret låg fortfarande kompakt utanför fönsterna och vi vågade inte tända utifall någon skulle vakna. Inne i Melwins och Veras rum låg Axel och Saga och sussade sött. Saga hade som vanligt krupit ned bredvid Axel eftersom hon inte var van vid alla ljud som hördes om natten ute på landet. Hon hävdade att de spökade och vi hade självklart skrattat bort det. Inte spökade det här inte. Men Axel var inte heller helt övertygad.

Axel.

Det hade börjat lösa upp sig oss emellan nu. Vi pratade inte om det, så som vi lovat men vi hade samtidigt en slags tyst överenskommelse om att glömma heltvar något som aldrig skulle kunna hända. Men man kunde ju i alla fall låtsas. Spela teater. För då gick saker och ting mycket lättare.

Han log när han öppnade ögonen. Jag kunde inte låta bli att le tillbaka. Det smittade så fasligt, även fast jag försökte hålla emot.

”Hej, det är dags nu.” sa jag.

”Vad är klockan?” sa han och gnuggade sig i ögonen.

”Halv sju. Väcker du Saga så hämtar jag Melwin?”

Jag smög vidare till Klas och Elsas rum för att så ljudlöst som möjligt lyfta upp en sovande Melwin och sedan försöka väcka honom där ute. Visst hade vi kunnat strunta i honom, men man vet ju hur en trotsig fyraåring kan bli. När vi kom till vardagsrummet var Axel, Vera och Saga redan i full gång med att dra på sig de vita linnena som vi lagt fram kvällen innan. Jag försökte kväva ett skrattanfall utan större framgång när Axel drog på sig stjärngossehatten. Det hela såg fruktansvärt fel ut.

”Skratta du, skratta på bara… ” sa han och himlade med ögonen.

”Hata mig inte för mycket för det här.” skrattade jag.

”Redan försent.”

När vi hjälpts åt med övrigt krams så som luciakronor och tärneljus tog jag fikabrickan i famnen och vi började tåga mot sovrummet där Elsa och Klas sov samtidigt som vi sjöng Natten går tunga fjät.   

 

Enligt tradition skulle familjen packetera ihop en utflyktskorg och promenera ned till sjön för skridskoåkning resten av dagen under tredje advent. I år var inget undantag. Så fort alla fått frukost i magen och kläder på kroppen tog sig familjerna ned mot sjön. Alla förutom Axel och jag.

”Vi har en del att göra här hemma…” sa jag till Elsa som skeptiskt synade mig uppifrån och ned.

”Som vaddå?”

”Var inte sådan. Det är jul om en vecka, vad tror du att vi ska göra?”

Axel hade kommit ned från trappan med skridskorna hängandes runt halsen smått oförstående om varför han och jag plötsligt inte skulle följa med. Jag sa att det skulle bli en överraskning.

 

Vi promenerade ned längs landsvägen igen precis så som förra veckan. Det låg en bit bort, dit vi skulle, men Axel hade säkert inget emot det. Det var ju för en god sak. Den krispiga snön knarrade under våra skor och himlen var så där alldeles klart blå som den bara kan vara en iskall vinterdag.

”Vart ska vi?” frågade han.

”Jag vill visa dig en sak.”

Plötsligt vek vi av från vägen och Axel såg skeptiskt på den lilla stig som ledde rakt in i den täta snötäckta skogen utan synligt slut. Jag traskade lugnt på, väl medveten om mitt udda val av direktion. Axel följde efter, ständigt frågande och undrande om vad för äventyr jag dragit med honom på. Men när kyrktornets topp blev synligt högt över grantopparna stannade han plötsligt upp. Jag log för mig själv och vände mig om. Men reaktionen var inte den jag väntat mig. Han såg panikartat på mig, stammade fram något jag inte kunde tyda.

”Är… Du menar… Att… Här?” sa han och pekade mot kyrktornet.

Jag närmade mig honom. Han backade.

”Vad fan menar du med det här?!” skrek han så plötsligt att jag hoppade till.

”Jag trodde det skulle vara bra… ”

”Bra? Bra?!”

Han var så arg att en ådra med ens blev synlig i hans vänstra tinning medan saliven sprutade ur munnen när han pratade.

”Du lovade, Klara! Du lovade!”

”Men Axel…”

”Dra år helvete… ” sa han och vände sig om.

Jag bad honom vänta. Tog tag i hans arm men han slog sig fri. Gick efter en bit men insåg tillslut att det var lönlöst och lät honom gå. Medan jag såg hans ryggtavla bli mindre och mindre kände jag själv hur ilskan började ta både form och fart i min kropp. Jävla människa. Men det var hans val nu, att leva i förnekelse och ignorans.

 

Hemma på gården hittade jag ingen Axel men till min förvåning båda familjerna. De var inne i köket och i full gång med att baka både pepparkakor och rulla marsipangrisar.  

”Isen var för tunn.” sa Klas medan han skyfflade upp en gubbe på en plåt. ”Vart är Axel?”

”Inte fan vet jag.” sa jag och gick upp på mitt rum.

Det var tydligen ingen ovanlighet att Axel fick raseriutbrott och försvann en timme eller två. Det var hans sätt att lugna ned sig och hantera situationer, hade Robert förklarat tidigare. Men när mörkret börjat falla utanför kom Elsa in till mig.

”Klara, vet du vart Axel tagit vägen?”’

”Nej.” sa jag utan att ta upp näsan ur boken.

”Inte vi heller. Vart såg du honom sist då?”

Jag kände mig tung om axlarna. Elsas tonfall gjorde mig orolig.

”Vi bråkade.”

”Bråkade? Om vaddå?” svarade hon förvånat med sin mjuka lena röst.

”Det är en hemlighet.”

 

Vi började leta. Tillsammans genomsökte vi varenda liten kvadratmillimeter av gården utan resultat eller ens minsta ledtråd om vart Axel skulle kunna befinna sig.

”Om han har rymt igen alltså…” morrade Robert medan han vände och vred på garagets innehåll.

Vi samlade ihop oss på verandan och man kunde riktigt se uppgivenheten i samtligas ansikten. Lena började gråta. Robert vände sig till mig.   

”Klara, när du såg honom senast, åt vilket håll gick han då?”

”Ditåt.” sa jag och pekade i den riktning som Axel vandrat iväg.

”Ditåt?!” sa Klas och såg panikartat bort mot sjön. ”Elsa, hämta isdobbarna. Axel kan ha gått genom isen!”