En julsaga - 4:a advent.

Tio år tidigare

 

Han smög tyst runt den vita husknuten med sikte på det öppna fönstret. Hon var tätt bakom. Försökte att hålla sig för skratt men misslyckades. Han satte snabbt sin lediga hand för hennes mun. Balanserade den stora snöbollen i den andra.

”Schh!” väste han tyst.

Hon skärpte sig. Påminde sig själv om att det var allvar. För det var det. Surgubben Gunnar kidnappade barn som dem. Något som Klara och Axel kommit fram till. Klara kunde inte tänka sig något annat. Han skrek alltid dumma grejer till mamma när hon klippte gräset på fel sida av tomtlinjen och tog aldrig emot deras Glad påsk – kort. Nu skulle de för en gångs skull visa gubben vad dem gick för.

 

Axel smög fram den sista biten och kastade sedan med full kraft in snöbollen i det öppna fönstret. Sedan sprang de allt vad de kunde ned för kullen mot trädet som de brukade gömma sig bakom samtidigt som de tjöt av skratt. Bakom dem hörde de Gunnars arga rop.

”Jag ska fan ta livet av er, era kräk!”

Gunnar satt i rullstol och var en mycket gammal man med en mycket liten världsbild, som Klas brukade säga. Elsa svarade alltid att just därför skulle man vara extra snäll mot honom. Det tyckte inte Axel.

De pustade bakom den tjocka trädstammen.

”Sådär. Nu får du betala.” sa Axel

”Nej, inte än.” svarade Klara finurligt och spanade en sista gång upp mot huset.

”Men du lovade! En puss på munnen, så sa vi.” envisades Axel.

”Okej då.” sa Klara och gav honom en hastig puss mitt på munnen.

Axel rodnade.

”Vad ska jag göra för att få en till?” sa han.

Klara funderade en minut.

”Du ska göra det största bus du någonsin har gjort.” sa hon tillslut och kände ett pirr av upphetsning i magen.

De smög sig upp till huset igen. Försökte tänka ut något som skulle göra Gunnar galen av ilska.

”Gör en ännu större snöboll!” föreslog Klara.

”Nej, vänta ett tag…” sa Axel och gick mot Gunnars garage.

Efter ett tag kom han tillbaka med en stor vit dunk i handen.

”Vad är det där?” sa Klara.

”Lukta.” sa Axel och räckte fram öppningen.

En frän doft letade sig upp i hennes näsborrar och hon ryggade snabbt tillbaka.

”Men usch! Vad ska du göra med det där?”

”Tänk när surgubben ska gå och lägga sig och upptäcker att sängen luktar skit! Då är han inte så kaxig längre!”

Klara klappade händer av förtjusning.

 

Den här gången var Axel tvungen att ställa sig på Gunnars skottkärra för att kunna nå ända in till sängen. Klara stod nedanför och höll vakt. Hon hörde klunkandet medan dunken tömdes på innehåll. Hörde också hur dörren plötsligt slogs upp.

”Era jävla ungar! Räcker det inte någon gång?! Jag ska fan ta till haglet!”

Axel blev så rädd att han flög bakåt och slog huvudet i marken.

”Spring!” skrek Klara och satte fart.

Axel kastade in dunken genom fönstret och sprang sedan efter.

 

Om han bara hade vetat. Om han bara haft en minsta aning om att dunken skulle träffa Gunnars ljusstake där tre ljus brann för att fira den tredje söndagen i advent.

 

Innan de ens hunnit halvvägs hörde de Gunnars skrik. Men dem lät inte som vanligt. Den här gången var Gunnar rädd. Fasansfulla rop nådde deras öron.

Panik.

Ren och skär panik.

 

Båda två stannade upp och såg hur lågorna slet och rev inne i huset. De andades häftigt.

”Mamma!” skrek Klara och vände sig om.

Axel greppade tag i hennes arm.

”Nej, Klara! Du får inte!”

”Men det gör ju ont på honom!”

”Klara, snälla… Jag vet hur det blir!”

”Men Axel, Gunnar dör ju…”

Hon började gråta.

”Jag kommer få åka härifrån då. Till en ny mamma och pappa. Jag tycker så mycket om Robert och Lena… Snälla Klara, jag vill inte!”

Båda två grät hejdlöst med huvudena bortvända från huset. Efter ett tag blev det tyst uppe på kullen. Efter ett tag hade elden ätit upp allt som kommit i dess väg.  

”Inte ett ljud.” sa Axel.

Klara såg honom i ögonen.

”Till någon.” fortsatte han. ”Inte ett ljud till någon. Lova mig det.”


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0