En medaljong på ett kafferosteri.
10 april 2012
Kafferosteriet var inte det finaste cafét i stan. Ändå var det mitt favoritställe. Inte bara för att jag kände ägaren och fick rabatt utan för att alla lämnade varandra ifred. Det var inget konstigt att sitta ensam vid ett bord och göra ingenting. Jag spenderade ofta mina eftermiddagstimmar där efter skolan. Jag minns en dag alldeles speciellt. För hur skulle jag kunna glömma.
Regnet stod som spön i backen utanför och bildade små floder på fönsterrutan bredvid mig. Det var ovanligt mycket folk på Kafferosteriet och nästan alla bord var upptagna. Jag hade suttit där i flera timmar, egentligen borde jag ha gått hem för längesedan, men att stanna inne i det varma bland kaffedofter och äppelpaj tilltalade mig så mycket mer. Och tur var väl det. Mina fingrar lekte med kedjan runt min hals och letade sig ner mot medaljongen. Det var ett helt vanligt halsband, en lång guldkedja och ett smycke med ett snirkligt mönster utanpå. Om man öppnade den var den tom, jag hade inte funderat ut vad jag skulle ha i den ännu. Precis när jag sparkade av mig mina bruna kängor under bordet svepte en kall vind in genom rummet. Det var ytterdörren som öppnats och jag tittade upp från min historiebok för en sekund. Där stod en blöt pojke, äldre än mig, i en svart rock och mossgrön halsduk. Just då funderade jag inte mycket mer över det utan återgick till imperialismen i Asien. Två minuter senare stod han vid mitt bord.
”Är det ledigt här?” sa han.
Jag tittade upp och insåg att platsen snett emot mig var den enda som var ledig på hela cafét. Jag nickade och flyttade mina saker åt sidan. Han slog sig ned och plockade upp en bok ur den svarta läderväskan. Han slog upp sida 21. Koppen var fylld med svart kaffe och mjölk. Tråkig typ, tänkte jag. Sedan ägnade jag inte mycket mer tankeverksamhet åt honom. Varför skulle jag göra det? Vi hade ju aldrig träffats. Men ändå kände jag hur hans blick vilade på mig. Inte så diskret heller. Till en början tyckte jag det var lite charmigt, men efter några minuter kände jag ett lätt obehag. Varför tittade han på mig? Så plötsligt började han skratta. Inte speciellt högt, men tillräckligt för att inse. Då kunde jag inte hålla mig längre.
”Rolig bok, eller?”
”Nej, förlåt, glöm det.” sa han.
Åh nej, så lätt kommer du inte undan.
”Men ärligt, berätta nu.”
”Får jag fråga en sak?” sa han då. ”Du har köpt den där medaljongen nyligen, eller hur?”
Jag blev näst intill tagen, hur kunde han veta det?
”Det var min mammas. Du måste ha varit på vår loppis förra helgen.”
Några sekunder senare, när buskapet om att jag bar hans mammas medaljong runt halsen hade slagit rot, förstod jag att jag måste säga någonting.
”Förlåt, jag visste inte… Hon kan få tillbaka den om det är det du menar?”
Hans skrattade igen.
”Nej, behåll den du, hon är ändå död.”
Återigen blev jag tyst. Hur länge hade jag prata med den här pojken egentligen? Och hur hemskt är det inte att sälja sin döda mammas saker på en loppis?
”Jag vet vad du tänker.” fortsatte han. ”Men det var hon som ville ha det så.”
”När gick hon bort?” frågade jag.
”För tre månader sedan, fysiskt sätt i alla fall. Men för mig har hon varit borta betydligt längre än så.”
Sedan bara fortsatte vi. Han berättade om en kvinna som misste både håret och livet. Jag lyssnade noga på varje ord han hade att säga. När jag satt sådär nära honom insåg jag att han ändå var ganska vacker. Läppar med tydlig amorbåge, ett tjock hårsvall som var i stort behov av en klippning och ögon så mörka att man inte ens kunde urskilja en iris. Utan att jag riktigt visste hur det gick till började jag prata om mig själv. Inte om vad jag gjorde eller bodde. Utan om hur jag mådde. Om varför jag spenderade mina eftermiddagar på Kafferosteriet istället för hemma. En historia om ensamhet. Om en mamma som aldrig var hemma och en pappa som bodde i Italien. En historia som låg så djupt nedgrävd inom mig att jag nästan själv blev förvånad över hur mörk den faktiskt var. När vi tillslut blev väckta ur vårt samtal var det en utav servitriserna som kom fram till vårt bord.
”Jag är ledsen hörni, men vi stänger nu.”
Det hade mörknat utanför och om regnet fortfarande levde var omöjligt att säga. Vi plockade ihop våra saker. Innan han hann stoppa ned sin bok la jag märke till att han fortfarande hade kvar hundörat på sida 21.
”Ska vi gå då?” sa han och log.
”Ja, vi ska visst det.” sa jag.
