casajonna.blogg.se

Flickan med den marinblå klänningen studsar fram längs strandens kant. Hon har tagit av sig skorna och slängt dem åt sidan, för man kan inte gå med klackar på strandad mark. Det är en utav sommarens vackra dagar, dem som det är så få av, och måsar skriar ovanför hennes huvud mest hela tiden. Dem trivs dem också, vad annars kan man göra när solen värmer gott och havet luktar salt. Hon har ganska långt hår, flickan vi pratar om, och för att få någorlunda styr på det har hon tagit håret längst fram och fäst med ett mörkblått band bak i nacken som en rosett. På så sätt ser hon nästan ut att komma från en annan tid, för ingen klär sig så numera. Hon dansar i piruetter och lyssnar till musik bara hon kan höra. Ibland stannar hon upp och tar djupa andetag med stängda ögon. Ibland vänder hon sig om och ler.

Ler mot pojken med kameran.

Han fotar inte för att visa eller ladda upp på någon sida i cybervärlden. Han fotar bara för att minnas, så som man gjorde förr i världen och som han faktiskt menar att kameran är skapad.

Minnas sin stund med flickan I den marinblå klänningen.

Snart ska dem gå tillbaka till sitt strandhus som ligger någon kilometer bort. Det låter fint med ett hus på stranden, men egentligen befinner dem sig på en ort som nästan ingen vet existerar. Huset är alltså inte mycket för världen, även om det för pojken blir det viktigaste när flickan är där. Hon ser så fri ut när hon promenerar längs strandkanten. Här finns inget internet att kolla, inte heller något WI-FI att hitta. Här finns bara luften och havet och stranden. Fåglar och morgondagg och tång. Kanske kan flickan känna sig fri här, tänker pojken, när hon inte har något val. När ingen eller inget kan komma åt henne. När allt hon kan göra är att leva.