Det tog så lång tid att bli ung.

 
Av oklar anledning somnade jag 04.30 imorse och är väl inte den rappaste i stan idag. Släpade mig ändå ned till stan för att bli intervjuad om novellsidan av Johanna som jobbar på radion i sommar. För övrigt har det bara varit yogapants (jag har köpt nya från Nike) och soffläge.  
 
Men nu till bilden! Jag har en stark hatkärlek till sommarrea eftersom man alltid hittar något skit som måste följa med hem men som ni ser så var det inget skit som fick följa med mig hem i tisdags. Den här kappan är min själsfrände. Halva priset. Jackpot. Och väskan köptes i Göteborg på Slottskogsvallen efter Håkan. Passande ord, kan jag tycka.  
 
 

Här är mitt hjärta som bultar, blöder för allting som jag vill.

 
Mina baby-Zara-panties. Om man kan vara upp över öronen förälskad i något materiellt ting så är jag det i dessa underbara fladderben. Att de är så pass tunna i tyget att man måste bära nästan icke-befintliga trosor under är självklart sådant man får leva med.
 
Eftersom jag egentligen skulle ha befunnit mig i Borlänge bland halvfärdiga tältuppsättningar, brassestolar, allmänt skitiga människor och stora som små scener på Peace & Love den här veckan tänker jag ta tillfället i akt och ägna mig åt vad denna lilla stad har att erbjuda oss ungdomar under sommarmånaderna. Nämligen uteserveringar, sommarrea och Cityfestivalen som går av stapeln nu på torsdag. Jag tänker inte vara bitter. 
 
Inte alls. 
     

Jag kommer att ansvara för en novellsida i sommar.

Idag blev detta officiellt! Efter min praktik på Västerås Tidning i våras lade jag fram förslaget om en novellsida och det bestämdes att vi skulle köra över sommaren. Det hela går ut på att ni som läsare skickar in era egna noveller till novell@vasterastidning.se för att vara med och tävla om att bli publicerade. Hur kul som helst ju! Jag står som ansvarig för sidan och kommer vara den som läser igen och väljer ut vilka noveller som ska publiceras.

Kör hårt nu Vässan! Ser så mycket fram emot era små ord i min inkorg...


Jag kan inte säga vart det ska sluta men jag vet var det börjar.

 
Twitter: Dåtida vänner och framtida vänner - fuck off för ni kommer aldrig slå de jag har nu.
 

För jag läser mellan raderna.

 
Här bor en tjej som älskar kost och träning. Som inte skulle kunna leva utan god mat och stora bakverk. Här bor en tjej som nästan bara läser kvinnliga författare utan att ens notera det. Som inte är särsklit förtjust i fantasy om det inte finns en liten gnutta realism i det då chansen att det kan finnas något annat, något större, långt där ute fortfarande är vid liv. Här bor en tjej som föredrar svår och smärtsamt kärlek framför biografier och faktaböcker. Som vill ha en väg så långt ifrån verkligheten som möjligt om det skulle behövas. Här bor en tjej som tycker att kläder är roligt men inte viktigt. Här bor en tjej som drömmer om att göra sina drömmar till verklighet. Här bor en tjej som har jobbat med sin självkänsla. Som gillar spänning i lagom mängd. Här bor en tjej som har en någorlunda insyn i hur det är att vara föraktad. 
 
Det är här som hennes lärdom växer fram. Det är det här som kommer att spela störst roll för den framtid hon önskar.
 
En dag. 
 
 
 

Jag och min älskade morfar.

Jag och min klass gjorde ju en liten tidning nu i slutet av terminen och i den fanns det en novellsida som jag och Fanny hade gjort. Där publicerades bland annat den här.

 

Det röda huset med sina klassiska vita knutar låg mer eller mindre fullkomligt undangömt för allmänheten på grund av all den växtlighet som obarmhärtigt bäddade in den lilla idyllen i sin gröna famn. Alldeles intill låg havet med sin slående skönhet och ständiga aktivitet som aldrig riktigt tystnade. Inte ens när ytan låg spegelblank och orörd. Nej, inte ens då var havet riktigt ljudlöst och stilla. Huset tillhörde en by som inte var särskilt stor och som bara hade tillgång till en ynka liten affär neråt hamnen där de flesta byborna ankrat sina båtar. Relationen mellan grannskapen var varm och lättsam, det minns jag alldeles säkert. Inte bara för att gubbarna och gummorna ofta bjöd mig på karameller ur en prasslande strut utan också för att de alltid hälsade vänligt på morfar när vi kom där, hand i hand, traskandes längs den dammiga landsvägen. Jag och min älskade morfar.

 

Så fort sommarlovet satte igång skjutsade alltid mamma och pappa ut mig till det lilla huset för att sedan vinka mig hejdå och säga, vi ses i augusti. Jag hade packat med mig allt det som jag tyckte morfar borde se, vilka dockor jag fått sedan födelsedagen och vilka böcker som var de absolut bästa för tillfället. Han skrattade alltid högt och bullrigt samtidigt som han slog ihop händerna i förtjusning när jag vände väskan upp-och-ned på sängen så att alla saker ramlade ut. Men efter inte många timmar tappade leksakerna hemifrån all den magi de någonsin besuttit.

 

När jag var fyra år gammal byggde morfar en trädkoja till mig i en utav de stora ekarna som fanns i trädgården. Därefter skulle jag komma att spendera alla molniga dagar där uppe med en picknickkorg ända tills morfar ropade ned mig och sa att det var middag. Trädkojan var mitt slott och uppe bland trädkronans täta lövverk bodde jag och min prins. Prins Sten som jag (tack vare min enorma kreativitet) döpt honom till. Tillsammans skyddade vi oss mot diverse jordbävningar, lite översvämningar och såklart den onde Kapten Mask som ständigt slingrade sig runt trädstammen i hopp om att få en utav oss till lunch. Prins Sten var självklart alltid medbjuden till middagarna. Det misstaget gjorde morfar aldrig om.

 

Det blir ju alltid några veckor då solen trots allt bestämmer sig för att titta fram. Så fort vädret blev badvänligt slängde sig morfar upp på sin cykel medan jag fick sitta på pakethållaren och hålla i badväskan. Vi var alltid barfota. Sedan cyklade vi ned till byns enda brygga för att stanna där tills solen inte värmde mer. Ibland brukade han fiska medan jag sprang i gräset alldeles intill för att trä smultron på ett strå och dansa med älvorna som jag minsann hittat bland de höga timotejstråna. Trots att morfar alltid ojade sig för alla fästingar som trivdes så bra i det höga gräset hittade vi aldrig någon som bitit sig fast i mina ben.

 

Det regnade ju också såklart. Jag antar att man blir rätt bra på att göra det bästa av saker och ting när man levt några år för morfar blev visst inte bitter för det. Istället gjorde han upp en brasa i den slitna kakelugnen som fick brinna och knastra hela dagen medan jag, inbäddad i filtar och plädar, låg i hans famn medan han läste ur Dagens Tidning. Oftast lyssnade vi på Sommar i P1 också. Annars kunde det lika gärna vara höst, som han brukade säga.

 

Kanske är jag bara nostalgisk som talar om min barndom på det här sättet men jag kan inte för mitt liv minnas att det var någon som helst olycka över dessa somrar som ligger mig så varmt om hjärtat. Men det är klart, som barn är man inte speciellt bekant med olycka. Missnöje möjligtvis, men inte olycka. För så småningom, i och med att åren gick, blev mina besök hos morfar allt kortare. Förnuftet hade gjort sitt intrång. När en människas sinne infekterats av förnuft hämmas med ens dennes fantasi och saker och ting blir med ens fullkomligt orimliga. Det fanns, med andra ord, inte så mycket att göra för mig där ute i stugan. Kapten Mask hade strypts och begravts i förnuftets trånga och fyrkantiga box liksom Prins Sten som jag inte ägnat en tanke åt på flera år. Att dansa med älvor bland timotej var numera synonymt med psykisk ohälsa. Jag minns fortfarande den dagen då morfar ringde och frågade när jag tänkte anlända och jag förklarade kort men hjärtligt att det nog inte skulle bli som det brukade i år. Han blev sårad, det hördes lång väg, men pratade ändå glatt om vädret och huset och allt annat som är relevant när man bor i en liten by. Vår relation blev också annorlunda. Träffades mest på födelsedagar och julaftnar då vi pratade minnen eftersom det var det enda som fanns att prata om.

 

Men som jag skulle komma att sakna det. Det som levde och blomstrade innan förnuftet. Jag och min älskade morfar.

 


Plus & Minus.

 
Nummer 1 Nummer 2 Nummer 3 Nummer 4
 
Minus - För det första skulle jag vilja ge en sådan här till alla er som har märkt att bilderna i de senare inläggen har varit av en lite sämre kvalitet. Jag har nämligen lämnat in min skoldator och därmed är min tillgång till Photoshop inte längre möjlig. Vi får göra vad vi kan helt enkelt. 
 
Plus - Har varit så jäkla sugen på ett par stora solglasögon med kamoufleringsmönster ett tag nu och när frshmilk bloggade om dessa blev det nästan en eyegasm här borta på hemmafronten. Tänker leta sönder mig själv på budgetvarianter. Need them och så är det med det. Jag fick hem mina betyg idag och är himla stolt över reslutatet. En klapp på axeln till Jonna från Jonna. För cirka tio minuter sedan bokade jag och mina vänner en tur- och returbiljett till London. Höstlovet är med andra ord spikat. Är så himla lycklig!!! 
 

De 5 senaste från instagram.

Här kommer de senaste fem bilderna från min instagram där man kan följa mig under jonnafyhr föga förvånande. Häng med på sommarkväll, klädval och Håkan-mani.
 
Jag, Michis och Johanna tog med en filt och lite gott för att sätta oss vid hamnen och prata dåtid, nutid och framtid. Sådant kul. Tror minsann att detta var den första riktiga sommarkvällen!
 
Jag hälsar den nya koftan välkommen i min garderobsdörr som även råkar vara en enorm spegel. Kände mig lite som Professor Snape när denna bild togs. Eller möjligtvis Batman. 
 
När vi hämtade ut våra Håkan-biljetter. Den peppen. 
 
På avslutningsmorgonen i Zara-byxor och Vila-linne. Til death do us part säger jag om denna utstyrsel. 
 
Min vägg som har fått lite tillökning sen sist. Mitt stipendium har fått en ram och hänger nu i blickfånget direkt när jag vaknar. Håkan-affischen rev jag ned från ett galler bakom en pressening (därav skadan) medan Fanny stod bakom och log ursäktande åt alla som tittade undrande. Innan vi hoppade på tåget hem plockade jag på mig en GP som hade Håkan-special vilket kändes helt ok att nåla upp på väggen också. Han är ju ba bäst liksom.  
 

Stora drömmar blir lite större här.

I måndags tog sig jag och mina änglar ut på landet för att tillbringa några dygn i Eves stuga. Här är fina Josse.
 
Vi hade handlat mat för en hel armé. Hela kostcirkeln prickade vi in.
 
Stugan ligger mitt ute i ingenstans och är en sådan där typisk sommarstuga med vita knutar omringad med hagar, ängar och åkrar. Det här är alldels intill trädgården.
 
Inredningen är så där härligt svenskt lantlig. Helt underbart.
 
Vi åt jordgubbar. Såklart.
 
Här är jag dagen innan vi lapade sol i flera timmar. Fortfarande obränd med andra ord. 
 
Det här med att låta blöta badkläder soltorka.
 
Eftermiddagstimmarna ägnades mest åt vila och sådant som man bara ville göra. Det var helt ok att göra absolut ingenting vilket är så himla nyttigt ibland.
 
Vi skulle promenera längs landsvägen för ett dopp i sjön. Här stannade vi bara upp för att titta ut över... 
 
... detta.
 
Älskar, älskar inte.
 
Jag lyckades blunda på varenda liten bild men det gör väl inget kan jag tycka.
 
Fanny blev sjuk andra dagen så hon blev ompysslad med filt och ca ett kilo godis.
 
Så medan hon kurerade i fåtöljen intill tände jag en brasa och läste några sidor i Harry Potter och Fången från Azkaban.
 
Eftermiddagsgos.
 
Sommarfötter.
 
Fina Matilda.
 
Och vi konstaterade att det blir nog inte mer sommar än så här.
 

Höra pulsen slå.

 
Sedan vi sist sågs har jag hunnit sluta tvåan och inlett mitt sista sommarlov. Jag har varit på en så himla rolig klassfest och blivit alldeles för full. Jag har blivit bestulen på min käraste ägodel, nämligen min telefon vilket har orsakat både tårar, panik och en äcklande känsla över hur beroende man kan vara över en så (egentligen) värdelös sak. Jag har jobbat 13 timmar i streck. Jag har åkt tåg till Göteborg med Fanny. Jag har varit på Slottsskogsvallen och sett Håkan Hellström live under bar sommarhimmel tillsammans med 27 000 pers. Jag har träffat min vän Cassandra över en fika mitt i natten på Avenyn (tusen och åter tusen tack för sängplatserna!) och trängts med alldeles för många människor på en spåvagn. Jag har ätit scones med cream cheese och marmelad i kombination med apelsinjuice på ett morgontåg tillbaka till Västerås. Jag har tittat på Poirot tillsammans med mamma och försökt lista ut vem mördaren är. Jag har fått en ny telefon. Jag har packat rullväskan för att bege mig mot Eves sommarparadis tillsammans med mina änglar. Jag har läst Harry Potter framför en öppen brasa. Jag har pendlat mellan ohejdbara skrattattacker och djupa samtalsämnen runt matbordet. Jag har bränt mig på ryggen efter lite för många timmar i solen. Jag har ätit precis vad jag vill när jag vill. Jag har badat bland klippor mitt i natten och tvättat håret i sjön. Jag har lyssnat på Gyllene Tider. Jag har promenerat längs en landsväg i solnedgången och blickat ut över ängar och åkrar tillsammans med världens bästa och mest udda tjejgäng.
 
Det har gått lite drygt en vecka sen jag slutade skolan. Ni då?
 

Afternoon är ett sådant vackert ord tycker jag.

 
Efter några dagars låg feber är jag idag helt sopslut i hela kroppen. Cykelbiten hem från skolan gick väldigt långsamt. Så fort jag klev innanför dörren satte jag på Blondie (svinsnyggt foto och alldeles lagom psykologisk, precis som jag vill ha det) och bäddade ned mig med lite glass. Regnet piskade mot rutan bredvid. Sådana stunder är helt magiska, även när man har feber. 
 
Nu ska jag läsa om marodörkartan och annat trevligt som är mycket mer intressant än Västerås, Sverige, Europa, Tellus.
 
 

Det finns de som dör utan glöd.

 
Kanske är det så att jag ska få smaka på vad livet har att erbjuda i små portioner för att sedan få bilda mig en egen, en större, uppfattning. Kanske är det så att sådana som jag inte är menade för verkligheten och dess fulhet. Det finns de som dör utan glöd. De som aldrig får. 
 

RSS 2.0