En julsaga - 2:a advent.

En liten flicka springer så fort hon kan med andan i halsen. Benen pulsar tungt i snön och hon tittar gång på gång bak för att försäkra sig om att ingen följer efter. Flickan är rädd. Bredvid henne springer en pojke. Han skrattar och ler och flickan kan inte för sitt liv förstå vad det är som är så roligt. Men så börjar pojken plötsligt gråta. Han gråter och gråter och gråter. Flickan försöker greppa tag i pojkens jacka, försöker hejda hans fart och fråga vad det är frågan om. Men pojken saktar inte in. Pojken springer bara snabbare och snabbare och tillslut ligger han flera meter framför henne. Då ser flickan elden. Stor och majestätisk tornar den upp sig framför dem och hon inser att om inte pojken saktar in snart så kommer han att springa rakt in i den. In i eldens dansande lågor. Flickan skriker, försöker hjälpa. Skriker allt vad hon kan men hostar kraftigt av den tjocka rök som letar sig ned i hennes lungor. Pojken blir mindre och mindre. Tillslut är han bara en liten punkt i horisonten som snart ska bli förtärd av lågornas ivriga käftar.

 

En knapp vecka hade gått sedan familjen flyttat in. Jag hade så gått som möjligt försökt undvika Axels närvaro eller sökande blickar och faktiskt lyckats ganska bra. När jag kom ned till frukosten den där söndagen satt som vanligt hela sällskapet och samtalade trevligt vid matsalsbordet.

”God morgon!” utropade Elsa när hon såg mig. ”Det finns äggröra på spisen, bara att ta för sig.”

”Jag hoppas du är laddad, gumman. Vi kommer slå alla rekord i år!” sa Klas entusiastiskt.

Som vanligt under andra advent var det dags för den årliga julmarknaden på gården där alla skulle hjälpa till. Klas hävdade som alltid att just i år skulle marknaden slå sitt besöksrekord och försäljningssiffrorna skjuta i höjden. Samtliga runt frukostbordet var påklädda och redo för att ta sig ut så fort de svalt morgonkaffet. Men en kvart senare började Klas bli stressad.

”Nehe, då får vi börja röra på oss, vänner. Ut och arbeta med er!”

Inom två sekunder var alla ute ur köket. Alla utom Axel som stod kvar vid diskbänken. Just som han skulle sätta sig på stolen mitt emot mig resta jag mig upp för att gå på toaletten eller något annat som kändes mer nödvändigt.

”Varför vill du inte prata med mig?” sa han då.

Jag stannade upp.

”Varför tror du det?”

”För att jag har bott här i knappt en vecka och du har inte ens sett mig i ögonen ens en gång!” sa han och fnös.

”Du har väl inte heller varit speciellt pratglad… ” svarade jag.

”Jag pratar ju nu, eller hur?”

Han reste sig upp från sin stol och kom fram till mig. Ställde sig nära och såg mig i ögonen. Strök en hårslinga ur mitt ansikte och fäste den bakom mitt högra öra.

”Hur är det med dig nu för tiden, Klara?”

I samma sekund kom Klas in i rummet, klädd i både dunjacka och vinterkängor.

”Men kom igen nu hörni! Folk bara strömmar in! Vi behöver er vid den öppna elden.” sa han och var redan halvvägs ute ur dörren.

Snabbt tog jag tillfället i akt och smet ut i hallen. Ett ögonblick senare var jag ute på gården med bestämda steg riktade mot magasinet. Klas hade rätt, det var folktätt redan nu och av tidigare erfarenheter antog jag att det skulle komma fler. I magasinet stod flera bord uppställda längs väggen där försäljare skulle stå med sina hantverk. På stentrappen utanför var Elsa i full gång med att lägga ut granris som folk kunde stampa av sig all snö på. Ett sprak hördes plötsligt ur magasinets högtalare och Frank Sinatras röst strömmade ut över gården.    

 

Jag och Axel skulle ha huvudansvaret för den öppna elden dit folk kunde komma för att grilla äpplen eller korv för en enkel tia. Det var egentligen en utav de bästa uppgifterna eftersom man aldrig blev så där genomfrusen som man blev vid alla andra stationer.   

Jag skulle precis ta betalt av en gammal dam när Axel plötsligt dök upp alldeles bakom mig.

”Ska vi ta rast? Jag känner för en promenad.”

”Vi tar inte raster här.” sa jag. ”Bara om vi behöver gå på toa eller äta.”

”Då får vi väl stoppa i oss en knäck på vägen eller något. Kom nu.”

Han tog min hand och jag hade inte mycket att sätta emot. Jag ville inte prata med honom, men samtidigt var han det enda jag tänkte på dygnets alla tjugofyra timmar. Och helt ärligt undrade jag över vad han hade att säga. Det var ju så länge sedan.

 

Det tog en lång stund innan han öppnade munnen. Vi hade redan kommit ut på landsvägen och passerade snart kullen som ekade tom och jag undrade om han valde den här vägen med mening.  Vi var på väg mot sjön.  

”Så, vad gör du nu för tiden?”

”Går i skolan. Sjunger i kör. Inget speciellt.” svarade jag. ”Vad gör du själv?”

”Ungefär samma.” sa han. ”Minus kören då… ”

Till min förvåning skrattade jag till. Det var bara en sådan absurd tanke som dök upp, att se Axel med sitt ovårdade (om än vackra) utseende mitt i kören bland alla vattenkammade pojkar och ta i för kung och fosterland.

”Se där, hon kan skratta.” sa han.

Jag log.

”Hur känns det att vara här igen då?” sa jag.

”Nostalgiskt. Allt ser precis likadant ut. Allt utom du och din familj, ni är annorlunda.”

”Inte så konstigt.”

”Nej, det är det väl inte.” sa han. ”Tio år alltså…”

Han stannade upp. Hastigt och oförutsägbart mitt på vägen samtidigt som en allvarlig skugga drog över hans ansikte.

”Klara, jag vill att vi börjar om. Att vi glömmer. Kan vi försöka göra det?”

Jag såg på honom och la märke till en desperation så bottenlös att jag blev alldeles skör i kroppen. Han ville verkligen och vem var jag att förneka honom det. Jag kände så igen mig i hans uttryck. Känslan som speglades i hans ansikte.

Skuld.

En kort nickning och sedan var det inte mer med det. Vi vände hemåt och försökte hitta våra spår i snön eftersom mörkret börjat falla över byn. Samtalade trivsamt om allt mellan himmel och jord. Med ens kom jag på mig själv med att tycka om honom. Väl hemma på gården möttes vi av Klas som var rasande över att vi bara dragit iväg utan anmärkning. Det kunde jag ta, för jag hade faktiskt haft en riktigt bra eftermiddag.

 

Men ändå.

Trots att vi lovat varandra att glömma.

Hemligheten.

Hemligheten låg fortfarande tung emellan oss.  


En julsaga - 1:a advent.

Jag tittade ut över midvinternatten genom mitt fönster. Såg ut över gården som låg täckt under det vita snötäcket. Den hade kommit ovanligt tidigt i år. Redan i slutet av november hade snön börjat falla och lämnat marken glittrande vit. Speciellt vackert var det nu, tänkte jag, när allt låg orört och stilla medan månens ljus reflekterades i alla de miljoner snökristaller som vilade tryckt i mörkret utanför. Natten var stjärnklar och inte alls så där mörk som man tror att nätter ska vara ute på landet. För det är på landet jag bor. På gården där det ryktas om både spöken och tomtar på loftet. Dock så har jag aldrig riktigt förstått varför, jag har då aldrig varit med om varken tomtar eller några som helst andligheter här ute. Det största spöket häromkring är min katt Lego som nu tryggt låg och spann i hörnet av mitt rum. Värre än så var det inte.

 

Jag satte mig upp i sängen och lutade hakan mot fönsterbläcket. I gårdens ladugård, som min mamma och pappa nu renoverat om till ett magasin för diverse festligheter, stod ljusstakarna och lös ståtligt i fönsterna. Julpyntningen var redan i full gång då vi bjudit hit hela vår släkt på julfirande om fyra veckor. Det skulle börjas i tid, som min pappa hade sagt. Jag slängde en blick på klockan. Kvart över ett.

Första advent.

Att julen var nära hade jag känt i flera veckor men det var något alldeles speciellt när det första ljuset skulle tändas. Julen var liksom officiell på något vis.

 

Jag behövde egentligen sova men av någon anledning var jag alltid som allra piggast just den här tiden på dygnet. Snabbt och ljudlöst drog jag på mig raggsockorna som låg alldeles intill och tassade så tyst jag kunde ned för den knarrande trappan. Lite varm mjölk brukade hjälpa mig att komma ned i varv. När jag sedan satt i familjens största fåtölj i vardagsrummet med den rykande koppen i handen kände jag att sömnen inte alls var så långt borta som jag hade trott. Jag tänkte på alla julklappar som borde inhandlas och önskelistan som mamma och pappa så fint bett om för att eventuellt kunna ta ett lån. En fin jul skulle det bli i år, tänkte jag innan jag ställde koppen på bordet bredvid och drog filten tätare omkring mig. En fin jul.

 

Det var fortfarande mörkt när jag öppnade ögonen men av klockan att döma så var det redan morgon. Visarna stod på kvart över sju och ifrån köket hördes radion och julkalendern som min lillasyster Vera och lillebror Melwin envist skulle lyssna på varje år utan att egentligen ha någon som helst aning om vad den faktiskt handlade om. I dörren slog doften av risgrynsgröt emot mig som min mamma Elsa var i full gång med att laga.

”Nämen, har du sovit i vardagsrummet igen, Klara?” sa pappa Klas som satt vid matbordet med morgontidningen.

”Ja.” muttrade jag till svar.

”När du har en 140 cm säng… Du borde i alla fall ta och klä på dig. Dem kommer snart.” sa Elsa och såg menande på mina rödrutiga pyjamasbyxor.

”Vilka dem?”

”Men har pappa inte sagt något?” sa Elsa och slängde en irriterad blick på Klas. ”Robert och hans familj kommer. Dem ska bo här fram till julafton.”

Robert, det är min farbror. Han och Klas hade brutit kontakten för flera år sedan efter en massa twistande om deras fars arvode. Robert kunde helt enkelt inte acceptera att Klas hade fått gården och dessutom den största delen av kakan. Men nu hade dem börjat pratas vid lite då och då på telefon, det visste jag. Men att Robert och hela hans familj bara skulle komma och bo här i en månad lite sådär, det visste jag inte. Plötsligt gick en kall rysning genom mig. En molnande oro i magen växte sig snabbt så stor att jag började må illa.

”Mamma, bor fortfarande han… Han, du vet…” stammade jag fram.

”Axel? Ja, men visst! Dem har ju adopterat honom nu. För flera år sedan faktiskt.”

Jag kände hur mitt ansikte tappade all färg. Axel. Den struliga fostersonen som familjen tagit hand om sedan fem års ålder. Jag och Axel hade lekt en del när vi var små medan familjerna fortfarande umgicks. Vi hade faktiskt lika gärna kunnat vara syskon på den tiden. Men det var innan allt hände. Innan familjerna splittrades och innan hemligheten, denna enorma hemlighet, tog plats i våra liv.

 

Plötsligt hördes ringklockans ekande toner studsa mellan husets alla väggar.

”Dem är här!” ropade Melwin och släppte med ens allt han höll på med och rusade mot dörren.

In i hallen stampade fyra personer. Robert, hans fru Lena, deras biologiska dotter Saga och så Axel.

”Välkomna, välkomna!” tjoade Klas medan Elsa hälsade härskapet välkomna med öppna armar.

Melwin och Vera bokstavligen drog av Saga sina kläder och ledde henne in i lekrummet. Kvar stod jag och Axel. Han var mycket längre nu än senast. Vilket i för sig var helt förståeligt då det var tio år sedan vi sågs sist. Men när jag mötte hans blick såg jag att det var exakt samma människa som då. Samma trasighet.

”Hej.” sa han.

”Hej.” svarade jag.

Han skrämde mig. Bara det faktum att han stod i min hall denna kalla decembermorgon betydde att allt det som jag hitintills förträngt så väl skulle komma upp till ytan igen. I samma stund som han suttit sin fot innanför dörrtröskeln hade hemligheten åter börjat existera.   


Hejsan, lilla samhället.

Hejsan, lilla samhället

 

När jag var liten fick jag inte gå från bordet förens jag hade ätit upp

Jag skulle gå och lägga mig fast jag inte var trött

Jag skulle helst sitta stilla på en stol

Inte låta speciellt mycket alls

 

Nu, lilla samhället

Är jag vuxen

 

Och ska helt plötsligt inte äta någonting alls

Jag får aldrig sova

fast det egentligen är det enda jag vill

Nu ska jag göra min röst hörd

Synas mest hela tiden

För det har du sagt, lilla samhället

 

Du som kan svara på så mycket

 

Du säger åt mig att vara unik

Samtidigt som jag ska vara dig till lags

Samtidigt som jag ska passa in

 

Du skickar människor till månen

Istället för att rädda en flicka som svälter

Du skövlar regnskog för att hitta nya mediciner

Och klagar sedan på överbefolkning

Du skapar kraftfulla vapen

för att i slutändan utplåna dig själv

 

Du, lilla samhället

Borde inte få säga mycket alls

 

Sådant händer ju inte dig.

Du kliver av bussen som tagit dig från stan och en trevlig kväll med dina väninnor. Ni har gått på restaurang och firat en av er som fyllt 21 år. Kvällen har varit lyckad med en massa skratt och konversationer om era helt vanliga och alldagliga liv.  Du är glad över att just dem är dina väninnor. Du kliver av bussen med ett leende på dina läppar.

 

Du stoppar dina hörlurar i öronen och slår på Erik Hassles ”Hurtful” och nynnar med. Det är din favoritlåt, just för att den alltid får dig att tänka till. Just nu kommer du att tänka på bråket du hade med din bror och bestämmer dig för att be om ursäkt så fort han vaknar imorgon bitti. Sådant trams ska man inte hålla på med.

 

Klackarna trippar mot asfalten och du drar jackan tätare om kroppen. Det börjar bli kallt nu. Det märker du när du passerar en lyckstople och i skenet ser hur vit ånga stiger ur din mun efter varje andetag. Denna brutala vinter som snart invaderar landet med lika mycket buller och bång som varje år. Du nynnar vidare.

 

Vid kröken står en man. Han har luvan uppdragen och ser dig gå in mot industriområdet som ligger precis innan radhusen. Han har blåa ögon, blont hår, en mun och två öron. Han har jeans och munkjacka på sig. Ser ut som vem som helst. Som en helt vanlig man. Men det är ingen vanlig man. Den här mannen tycker om att ha andra människor i sin ägo. Han gillar att ha kontroll. Makt. Hemma hos mannen finns en källare där det endast finns en madrass slängd i ett hörn på golvet. I ett av avloppsrören som klättrar längs väggen hänger ett par handklovar.

 

Du vänder dig om några gånger för att se till att ingen går efter dig. För du har ju sett på Beck. Du vet ju vad som kan hända. Vad mamma fortfarande har mardrömmar om fast du inte bott hemma på över två år. Men ingen går där bakom. Inte en enda själ, och du skrattar tyst åt dig själv för din löjliga ängslighet. Sådant händer ju inte dig. Du höjer volymen och trycker på repeat.

 

Du hör inte när en bil rullar upp bredvid dig och alldeles för sent märker du strålkastarna som dansar på marken kring dina ben. Du hinner dra ur ena hörluren innan en utav dörrarna flyger upp och en man tar tag i din midja och drar in dig. Du blir så överrumplad att du först inte gör något motstånd men när det sakta går upp för dig vad det är som håller på att hända börjar du kämpa emot. Du sparkas, slåss, klöser och fäktar vilt med armar och ben runt omkring dig. Men han är för stark. Det bränner i strupen när du skriker efter hjälp. Vem som helst. Du skriker så högt att rösten bryts. Ingen hör. För ingen är där.

 

Han får in dig i bilen. Trycker ner dig på rygg. Händer överallt. Inga byxor. Inga trosor. En hand för munnen. Ingen luft.

 

Svart.      


Mannen och flickan.

Klockan hade slagit åtta när hon satte fingret på hans ringklocka och stampade med blöta skor utanför hans dörr. Himlen hade öppnat sig i samma stund som hon klivit av bussen och hon var nu genomsur efter den korta bitefrån busshållplatsen till hans trappuppgång. Det hade varit nära att hon låtit bli att kliva av bussen när den stannade. Så nära att hon bara stirrat ut genom rutan och låtit den föra henne vidare. Men sådant lönade sig så sällan. Hellre agera och misslyckas än låta bli och dö nyfiken. Nu stod hon i alla fall utanför hans dörr och lyssnade på tonerna som ekade inne i lägenheten efter ringklockan. Han väntade henne inte så hon undrade hur han skulle reagera. Antagligen stressad, eller på det där sättet han alltid gjorde när hon var i närheten bland folk. Som att han tryckte henne ifrån sig. Steg närmade sig dörren. Hon funderade på att hålla för kikhålet men insåg att det var för sent påtänkt. Hon ställde sig aningen närmare dörren, som för att höra hans andetag på andra sidan träet och kunde ana något som liknade en suck. Snabbt tog hon ett steg tillbaka när dörren öppnades. Just som deras blickar möttes kunde hon se en gnutta panik spegla sig i hans iris. Men han kvävde den i samma stund som den infunnit sig och återgick sedan till hans isblåa blick som trängde igenom henne inom loppet av en millisekund. Allt hon bestämt sig för att säga rann av henne. Hans kropp var stel och visade inga tecken på att hon var välkommen in.  

”Vad gör du här?” sa han utan att ändra ansiktsuttryck.

”Jag borde inte vara här, eller hur?” svarade hon. 

”Det vet du.”

Tystnaden inföll sig återigen. Trevande sökte hon hans blick som han vridit bort. Han såg trött ut. Det mörka håret låg livlöst på hjässan och hans ögon hade tappat den där gnistan som hon sett så många gånger förut. Även fast dem fortfarande var isigt blåa. Hon funderade på att vända och gå sin väg. Det här var mer skadligt än något annat. Att få stå inom samma kvadratmeter men inte få röra varandra. För det fick dem inte. Inte enligt normen, idealet eller ens livet. Han var man och hon var flicka. Trots att en kärlek så stark hade infunnit sig emellan mannen och flickan så var det inte tillåtet. Därför fick ingen veta att den ens existerade. För då skulle livet bli ganska besvärligt för både mannen och flickan. Det visste dem. Därför försökte dem hålla sig ifrån varandra. Men ibland var den där kärleken som var så stark alldeles för stark. Och ibland när inget annat i livet verkade ha någon större betydelse fanns den där starka kärleken kvar som ett sista hopp i kroppen. Ett sådant tillfälle var det nu. Det var därför hon stod här ikväll.

 

I samma stund som hon vände sig om för att gå hördes det klick klick från dörren intill hans. Någon från lägenheten bredvid var på väg ut. Snabbt greppade han ett hårt tag om hennes högra överarm och drog in henne till sig. Med en smäll stängde han dörren bakom sig och tittade ut genom kikhålet. Utanför stod hans granne och såg sig förundrat omkring över vad det var som smällde så högt alldeles nyss. Med en lättnades suck vände han sig mot henne som nu gned sig besvärat om högerarmen.

”Förlåt, jag blev bara…”

”Det är lugnt. Jag ska gå.” sa hon och började gå mot dörren igen med blicken fäst i golvet.

Hon försökte tränga sig förbi honom i den lilla hallen. Men han ställde sig i vägen.

”Nu är du ju ändå här.” sa han och log det där lilla leendet som knappt ens kunde klassas som ett leende egentligen. När ena mungipan rörde sig en knapp millimeter uppåt.

Hon stod som fastfrusen, vägde för- och nackdelar. Kunde bara tänka på det sistnämnda. Men så slöt han sina armar om henne och hon drunknade återigen i hans doft. Hans hand i nacken, hans nyckelben mot hennes panna. Skäggstubb mot tinningen, läppar mot hennes hals.

”Jag ska inte stanna länge.” sa hon.

”Tror du på det där själv?” svarade han med finurlighet i ögonen.

”Vad höll du på med? Innan jag kom, menar jag.”

Hon tog av sig jackan och gick in i vardagsrummet där en dator stod och surrade. Tv:n visade en film som säkert är bra om man sett den från början.

”Jobb. Men det kan jag göra imorgon.”

”Nej! Nej, fortsätt du… Jag kan ligga här.” sa hon och la sig i soffan.

Han satte sig bredvid och la hennes ben i sitt knä.

”Ligga här? Är det säkert?”

”Ja, jag kan titta på tv, den här filmen är faktiskt skitbra.”

”Jag fattar ingenting av den så titta du och förklara för mig sen. Men säger du det så…” sa han och skrattade medan han tog upp datorn i knät och ställde den på henens ben.

 

Sedan satt dem så. Som vilket par som helst. Som om dem hade all tid i världen att göra värdsliga saker tillsammans. Ingen brådska, ingen hets. Som om hon var en kvinna eller han en pojke. Han försjönk sig ganska snabbt in i arbetet han höll på med igen och hon kunde då studera honom utan att han märkte det. En bekymrad ådra bildades mellan hans ögonbryn och han strök lätt sin underläpp med pekfingret medan han läste. Hon blev varm i hjärtat av att veta att hon inte störde honom. Undan för undan började hon ändå titta på den där filmen som gick på tv:n. Kriminal teamet skulle tydligen få fast en mördare som flådde sina offer levande. Ganska dålig story. Men författarna började väl bli desperata eftersom allt som är värt att skriva redan har skrivits. Ändå kunde ingen film i hela världen vara lika fasansfull som verkligheten. Den vidriga verkligheten som skulle göra intrång i varje människas liv förr eller senare. För flickan och mannen hade den redan gjort det flera gånger. Varje gång de insåg att det de gjorde var fel. Men just nu, här i lägenhet med benen i hans knä, var verkligheten långt borta.

 

Han satte punkt i Word-dokumentet och fällde ihop datorn. Eftertexten rullade i raketfart på tvskärmen och klockan visade halv tolv. Hon hade somnat för ett tag sedan och andades nu tungt och rytmiskt. Han sträckte sig efter fjärrkontrollen och tryckte av Tv:n. Nu hördes bara hennes andetag. Försiktigt strök han en hårslinga som ramlat ned i ansiktet på henne åt sidan och fäste den bakom hennes öra. Plötsligt knöt han näven. Han borde inte göra så här. Borde inte känna. Hon är en flicka och du är en man, hade han försökt intala sig själv flera gånger utan vidare framgång. Det enda det hade resulterat i var en grov ångest som vred honom i smärtor var och varannan natt. Äcklades av sig själv och hela situationen. För han borde verkligen inte, men han gjorde det ändå. Han var vuxen och förståndig och borde veta bättre. Framförallt för hennes skull. Men han kunde inte. Han bara kunde inte.

 

Försiktigt lyfte han upp henne och bar in henne till sitt sovrum. Sängen som egentligen var för liten för dem båda hade dem delat förut. Han tog mödosamt av henne jeansen men lät tröjan vara på. Han klädde av sig och la sig bredvid. Innan han visste ordet av hade hon lagt sig med huvudet på hans bröstkorg och med ens blev han så där förbannad igen. Han borde inte tycka om det. Han borde inte bli fylld av sådan lycka som skulle räcka till jordens alla människor av att flickan ville sova på hans bröst. Men det blev han. Han kunde inte låta bli.         


Flickan på andra sidan gatan.

Jag ser en flicka gå på andra sidan gatan. Hon har brunt hår, en smal figur och är nog i min ålder om jag får gissa. Hon har en brun skinnjacka och bär på en sjukt snygg väska som hon säkert har en dator och en massa viktiga papper i. För hon ser ut som en sån. Som går och bär på viktiga papper. I ena handen, den lediga handen som inte bär på den sjukt snygga väskan, håller hon i en stor pappmugg som säkert innehåller en riktigt god varm dryck. På fötterna bär hon ett par kritvita skor. En kylig vind drar genom staden och jag drar min jacka allt tätare och ser hur hon borrar ner sina rosiga kinder i den rutiga halsduken som hon slarvigt slängt runt halsen. Hon är vacker. Jag tänker att jag skulle vilja vara den där flickan. Med en mysig rutig halsduk runt halsen och en varm pappmugg i handen. En sån som springer från ett viktigt möte till ett annat. Kanske ska hon sedan åka hem till sitt fina rum och koppla av med en massa tända ljus och en bra bok. Eller äta en god middag tillsammans med sin familj. Ett sting av avund träffar mig i magen och jag tänker återigen att livet skulle vara så himla mycket bättre om man var flickan på andra sidan gatan. Flickan utan problem.

 

Plötsligt slår jag ett öga på klockan och inser att jag är sen. Med snabba steg börjar jag ta mig nedför gatan samtidigt som jag försöker att inte springa in i tre små barn som ser relativt förvirrade ut. Att föräldrar inte har bättre koll på sina ungar, tänker jag för mig själv. I samma veva som jag då börjar koncentrerar mig på vart jag sätter fötterna inser jag att min högra sko har fått en fläck på insidan. Jag svär tyst för mig själv men går snabbt vidare. Alldeles för lite tid för att tänka på sådant nu. Väskan är tung och axeln värker efter att jag har släpat på den hela dagen. Kanske borde man köpa en ny som faktiskt är praktisk… Jag tittar på klockan igen. Egentligen ligger jag ganska bra till men jag fortsätter att trampa på i samma takt för jag vet mycket väl att om jag saktar in kommer ångesten som konstant bankar i bröstet att hinna ifatt. Pappmuggen bränner i handen och jag frågar mig själv varför jag egentligen köpte den. Ytterligare några slantar bortkastade på sådant som inte är viktigt. Jag är fenomenalt duktig på det, har jag kommit på. På grund utav mitt höga tempo kommer svettpärlorna på överläppen som ett brev på posten. Pannan och nacken likaså. Om jag hade haft någon hand ledig så hade jag slitit av mig den varma halsduken som klibbar mot nacken och kasta den i närmsta papperkorg. Det är lustigt det där… hur ett klädesplagg kan vara så åtråvärt på en galge i en affär och sedan, i samma stund som du fått kvittot i handen och plagget är ditt, förlora all sin glans och magi. Antar att det har att göra med människans naturliga girighet. En utav de sju dödssynderna. När det inte är ditt vill du ha det och när det väl är ditt förstod du aldrig varför. Jag tittar på klockan. Tiden är knapp men så plötsligt stannar jag. För jag inser att jag aldrig kommer att komma fram.         

 

Om sju stycken tonåringar med en framtid framför sina fötter.

Fyra par skor och två flickor gick genom staden. I händerna höll dem en varsin vit papperpåse med gott innehåll samt en pappersmugg fylld till bredden med kaffe och mjölk. En av dem hette Chanell och den andre Lykke. Ett höstigt Gbgregn föll över dem så de fick lov att småspringa lite, för att inte bli alldeles genomblöta. De var på väg till stadens bibliotek för att tillsammans med några andra vänner läsa på inför provet på fredag. Fast egentligen visste alla att det var det sista de skulle göra. Förvåning om någon ens fick upp böckerna ur väskan. Den här tisdagen skulle nog bli som alla andra tisdagar på stadens bibliotek. Chanell och Lykke sprang försiktigt upp för den lilla stentrappan som ledde upp till huvudingången. När de kommit innanför dörren skrattade de åt varandras blöta frisyrer och skakade av de glasklara dropparna från deras kläder. Sedan gick de upp för alla trappor mot det runda bordet där de alltid satt. Det som var lite undangömt för alla andra som spatserade mellan bokhyllorna. Längst upp i hörnet, under ett stort fönster satt fyra stycken pojkar och en flicka. De hälsade glatt när Chanell och Lykke anslöt sig till bordet. Deras vita papperspåsar var redan uppackade och muggarna halvt urdruckna. De fyra pojkarna kallades William, Felipe, Malte och Daniel. Flickan som också satt vid bordet hette Felicia. Alla sju hade hamnat i samma klass på gymnasiet och gick nu i andra ring. De var väl som tonåringar är mest. Morgontrötta, oekonomiska, förvirrade, bittra, längtansfulla, lyckliga. Gick i skolan på vardagarna och festade på helgerna. Alla förutom Malte som var idrottare på elitnivå förstås.

 

Utåt sätt såg hopplocket av människor kring det runda bordet väldigt lyckliga ut. De skrattade och skojade. De var vackra och unga. Ett sådant där gäng som de flesta andra ville vara en del av. Som ett pussel ungefär. Alla var en egen pusselbit med egna kanter och vinklar. Ingen var den andra lik. Men när man satte ihop alla bitar på rätt sätt bildades ändå en vacker bild som bara gick att få fram om alla bitar var på sin plats. Ett sådant gäng var Chanell, Lykke, William, Felipe, Malte, Daniel och Felicia.

 

Men om man tittade ännu närmare kunde man ibland ana Lykkes hand på Felipes lår under bordet när de trodde att ingen skulle se. Om man lyssnade riktigt noga förstod man att William var den som var allra smartast och om man var riktigt vaksam förstod man att Chanells mellanmål inte hade stannat länge i hennes magsäck. Hon gick ofta på toaletten efter måltiderna och kom alltid tillbaka med ett tuggummi i munnen.

 

När de satt där, på tisdagseftermiddagarna, pratade de sällan om timmarna i skolan eller om konstiga människor runt omkring dem. Nej, oftast pratade de bara om framtiden. Om drömmar, planer och funderingar. Hittills hade de kommit fram till att Daniel skulle bli pilot och köra dem till olika semesterorter gratis när de skulle ut och resa. Felicia insisterade på att flytta till Malmö och gifta sig rikt. Felipe skulle ta patent på sin uppfinning. Lykke och Malte ville tågluffa. Bara sådant som var fint och möjligt. För möjligt, det var allting inne på biblioteket kring det runda bordet längst upp under det stora fönstret. I alla fall för sju stycken tonåringar med en framtid framför sina fötter. 


Ett brev. En bild.

Att sitta inne i ett gråmålat klassrum när solen sken utanför fönstret var ingenting Iris gillade speciellt mycket. Det var så typiskt det där, varje gång lektionerna började tittade solen fram från sitt moln som den envist legat bakom hela rasten. Säkert bara för att jävlas, tänkte Iris. Bredvid henne satt Vendela, hennes bästa vän. Vendela var en sådan där lugn glad typ. En sådan som inte säger så mycket i nya sällskap men alltid har koll på läget ändå. Blyg kanske man skulle kunna kalla det. Men med Iris pratade hon såklart. Med Iris pratade hon om allt.

Ett sms trillade in i inkorgen. Det var Markus. Kan vi ses ikväll? Trots att hon förklarat för sin pojkvän ett flertal gånger att torsdagar var heliga träningskvällar verkade han inte förstå. Snabbt knappade hon in sitt svar. Nej, ska fortfarande träna. Love. Med en armbåge i sidan av Vendela stoppade hon ned mobilen och återgick till Oves högst ointressanta genomgång om däggdjur. Efter fem minuter gav hon upp. Istället fäste hon blicken på människorna utanför fönstret. Det var vår i luften och hon själv hade plockat fram sin allra tunnaste jacka. Ett otroligt efterlängtat sommarlov var inom räckhåll och hon kunde bara tänka på alla härliga dagar tillsammans med Vendela och Markus. Bekymmerslösa. Det vore egentligen bra om Vendela också hade en pojkvän. Väldigt bra faktiskt.

”Vi måste fixa en kille till dig.” viskade Iris.

”Det måste vi inte alls det, tyst nu.” svarade Vendela med blicken riktad mot tavlan.

”Jo, till sommaren, fatta vad kul!”

Vendela gav henne en trött blick som hon valde att ignorera.

”Kanske Kasper? Linus?”

Ingen reaktion.

”Viktor? Eller vänta, jag vet! Sebbe i trean. Jag har sett hur du tittar på honom.”

”Det har jag väl inte alls det!” fräste hon tyst tillbaka.

”Johodu, jag känner dig. Jag ser när allt inte är som det ska!”

Då tystnade plötslig Vendela. Hon började pilla på sina nagelband som hon alltid gjorde när hon funderade.

”Det finns faktiskt en… Och om du slutar dryga dig så kanske jag berättar ikväll!”

”Okej, jag lovar!” sa Iris och höjde händer som ett tecken på att hon gav sig.

Sedan var lektionen slut. Nere vid skåpen plockade Iris ihop sina grejer och la ned dem i väskan. Strax innan hon skulle gå grep Vendela tag i henne.

”Ikväll kommer det ligga ett kuvert i din brevlåda med en bild i. Den personen är det. Vi ses imorgon!”

 

Efter några timmars plugg snörade Iris på sig löparskorna och hoppade på cykeln mot spåret. Hennes föräldrar gillade egentligen inte att hon sprang ensam men om hon sprang riktigt fort idag skulle hon nog hinna hem och duscha innan de slutade jobbet. Tre dagar i veckan tränade hon löpning. Hennes kondition hade förbättrats avsevärt det senaste halvåret då hon börjat ta sin träning mer på allvar. Rundorna blev längre och längre och takten snabbare och snabbare. Tillslut hade hon nått sitt mål: att springa milen på mindre än en timme.

Idag var luften sval och vindstilla. I samma sekund som hon lyfte foten startade hon tidtagaruret på mobilen. Hon sprang aldrig med musik. Hon gillade att höra ljudet av ansträngning. Den som gillade att träna tränade för lätt. Det ska vara jobbigt, det ska vara svettigt och det ska göra ont. Det är känslan efter som är poängen. Det är den som är värd allting. Känslan av att ha lyckats.

Hennes tankar flöt över till Vendela. Hon kände sig faktiskt lite sårad över att hon inte hade berättat något om vem som hade stulit hennes hjärta. Dem brukade ju berätta allt för varandra, var det inte så? Hade inte hon ringt Vendela direkt när Markus hade bjudit ut henne på bio första gången? Och Vendela hade lyssnat tålmodigt när hon svamlande om hur söt och fin och underbar han var i hela 82 minuter. Men var det inte så bästa vänner gjorde? Iris funderade länge på vem det kunde vara. Herkel med de gröna ögonen kanske? Eller Pontus som alltid fick henne att skratta? Trots att det fanns flera möjliga alternativ kände Iris på sig att det var någon som hon inte kände.

När springturen var över stoppade hon tidtagaruret och pustade ut innan hon kunde konstatera att idag var en bra dag. 5 km på 20 minuter. Inte dåligt alls. Hon låste upp cykeln och började trampa hem. Solen var på väg ned och världen hade ett sådant där disigt kvällsljus över sig som den bara kan ha på våren. När hjulen svängde upp på garageuppfarten pirrade det till inom henne. Det här var ju riktigt spännande. Hoppas bara inte att Vendela hade glömt. Fast det var knappast troligt. När hon parkerat och låst cykeln gick hon fram till brevlådan och plockade mycket riktigt upp ett vitt kuvert adresserat Iris. Fotot måste vara inramat för brevet var hårt och hade kanter. Innanför dörren kunde hon inte hålla sig längre. Med våld och vilja slet hon upp kuvertet, ivrig över att se vad som fanns i. Men när hon två sekunder senare stod där, med innehållet i sin hand, förstod hon inte riktigt. Sedan gick det upp för henne. Hon kände absolut igen de där ögonen som såg tillbaka på henne. Bättre än vad någon annan gjorde.

I brevet låg en spegel.         

 

En medaljong på ett kafferosteri.

10 april 2012 

Kafferosteriet var inte det finaste cafét i stan. Ändå var det mitt favoritställe. Inte bara för att jag kände ägaren och fick rabatt utan för att alla lämnade varandra ifred. Det var inget konstigt att sitta ensam vid ett bord och göra ingenting. Jag spenderade ofta mina eftermiddagstimmar där efter skolan. Jag minns en dag alldeles speciellt. För hur skulle jag kunna glömma.

Regnet stod som spön i backen utanför och bildade små floder på fönsterrutan bredvid mig. Det var ovanligt mycket folk på Kafferosteriet och nästan alla bord var upptagna. Jag hade suttit där i flera timmar, egentligen borde jag ha gått hem för längesedan, men att stanna inne i det varma bland kaffedofter och äppelpaj tilltalade mig så mycket mer. Och tur var väl det. Mina fingrar lekte med kedjan runt min hals och letade sig ner mot medaljongen. Det var ett helt vanligt halsband, en lång guldkedja och ett smycke med ett snirkligt mönster utanpå. Om man öppnade den var den tom, jag hade inte funderat ut vad jag skulle ha i den ännu. Precis när jag sparkade av mig mina bruna kängor under bordet svepte en kall vind in genom rummet. Det var ytterdörren som öppnats och jag tittade upp från min historiebok för en sekund.  Där stod en blöt pojke, äldre än mig, i en svart rock och mossgrön halsduk. Just då funderade jag inte mycket mer över det utan återgick till imperialismen i Asien. Två minuter senare stod han vid mitt bord.

”Är det ledigt här?” sa han.

Jag tittade upp och insåg att platsen snett emot mig var den enda som var ledig på hela cafét. Jag nickade och flyttade mina saker åt sidan. Han slog sig ned och plockade upp en bok ur den svarta läderväskan. Han slog upp sida 21. Koppen var fylld med svart kaffe och mjölk. Tråkig typ, tänkte jag. Sedan ägnade jag inte mycket mer tankeverksamhet åt honom. Varför skulle jag göra det? Vi hade ju aldrig träffats. Men ändå kände jag hur hans blick vilade på mig. Inte så diskret heller. Till en början tyckte jag det var lite charmigt, men efter några minuter kände jag ett lätt obehag. Varför tittade han på mig? Så plötsligt började han skratta. Inte speciellt högt, men tillräckligt för att inse. Då kunde jag inte hålla mig längre.

”Rolig bok, eller?”

”Nej, förlåt, glöm det.” sa han.

Åh nej, så lätt kommer du inte undan.

”Men ärligt, berätta nu.”

”Får jag fråga en sak?” sa han då. ”Du har köpt den där medaljongen nyligen, eller hur?”

Jag blev näst intill tagen, hur kunde han veta det?

”Det var min mammas. Du måste ha varit på vår loppis förra helgen.”

Några sekunder senare, när buskapet om att jag bar hans mammas medaljong runt halsen hade slagit rot, förstod jag att jag måste säga någonting.

”Förlåt, jag visste inte… Hon kan få tillbaka den om det är det du menar?”

Hans skrattade igen.

”Nej, behåll den du, hon är ändå död.”

Återigen blev jag tyst. Hur länge hade jag prata med den här pojken egentligen? Och hur hemskt är det inte att sälja sin döda mammas saker på en loppis?

”Jag vet vad du tänker.” fortsatte han. ”Men det var hon som ville ha det så.”

”När gick hon bort?” frågade jag.

”För tre månader sedan, fysiskt sätt i alla fall. Men för mig har hon varit borta betydligt längre än så.”

 

Sedan bara fortsatte vi. Han berättade om en kvinna som misste både håret och livet. Jag lyssnade noga på varje ord han hade att säga. När jag satt sådär nära honom insåg jag att han ändå var ganska vacker. Läppar med tydlig amorbåge, ett tjock hårsvall som var i stort behov av en klippning och ögon så mörka att man inte ens kunde urskilja en iris. Utan att jag riktigt visste hur det gick till började jag prata om mig själv. Inte om vad jag gjorde eller bodde. Utan om hur jag mådde. Om varför jag spenderade mina eftermiddagar på Kafferosteriet istället för hemma. En historia om ensamhet. Om en mamma som aldrig var hemma och en pappa som bodde i Italien. En historia som låg så djupt nedgrävd inom mig att jag nästan själv blev förvånad över hur mörk den faktiskt var. När vi tillslut blev väckta ur vårt samtal var det en utav servitriserna som kom fram till vårt bord.

”Jag är ledsen hörni, men vi stänger nu.”

Det hade mörknat utanför och om regnet fortfarande levde var omöjligt att säga. Vi plockade ihop våra saker. Innan han hann stoppa ned sin bok la jag märke till att han fortfarande hade kvar hundörat på sida 21.

”Ska vi gå då?” sa han och log.

”Ja, vi ska visst det.” sa jag.

 

 

 


Nyare inlägg
RSS 2.0