casajonna.blogg.se

Vi gjorde en film i typ trean med tre andra tjejer om häxor och älvor i Mördardungen på vårt område. Vi visade den i skolan och tyckte att alla borde betrakta oss som filmstjärnor efteråt.

Vi började i handboll. I samma lag. Så när vi inte umgicks i skolan eller på fritiden hängde vi i Irstahallen och lärde oss tre-två-ett-försvar och hoppskott. Åkte på cuper långt åt helvete och spelade matcher varje helg som gick lite som det gick.

Vi var med i skolans Melodifestival ett antal gånger och typ kicked as. Årets jävla happening var det. Alltid på liv och död.

En gång, dagen efter jag fyllt 10 tror jag, skulle vi få sjunga med pappas band på Blue Moon Bar. Så himla pepp var vi och dansen som vi tränat och tränat och tränat på satt som en smäck. Håll om mig sjöng vi. Har det på film, haha.  

Jag skulle sova hos dig. Det var vinter minns jag för vi hade lekt i snögrottor utanför ditt hus. Vi åt popcorn med någon konstig krydda på och jag fick jätteont i magen. Din mamma började proppa i mig massa piller och sa att allt skulle bli bra och jag sa okej fastän jag egentligen bara ville åka hem. De där sablans pillren var ju lagom effektiva. Det hela slutade med att jag spydde på ert hallgolv klockan 04.00 på morgonen efter att ha sprungit förbi den första toaletten (fortfarande oklart varför). Så när jag slutligen tjöt så att tårarna sprutade och fullkomligt bad om att få åka hem sa din mamma ”Men jag vill inte väcka dina föräldrar...”.  

Jag sover ju inte hos dig längre. Inte i ditt hus. Inte sedan vi insåg att ditt hus är hemsökt och att jag är aningen lättpåverkad för just sådant. Som att sätta sig upp i sängen mitt i natten och gråta så högt att din mamma vaknar och inte minnas någonting dagen efter. Eller plötsligt höra hur en basketboll börjar studsa på undervåningen fastän det bara var vi två hemma. Eller vakna med två exakt likadana riv sår på höger hand. Mysigt.

Jag förstörde din mammas cykel en gång. När vi skulle lämna inbjudningar till mitt kalas. Jag slant på trampen och skrapade upp hela knät medan jag desperat höll i mig i styret och körde in i en brevlåda. Kom sedan vinglandes runt hörnet där du stod och väntade. Hjälmen var på sne, styret fucked up, knäet köttigt sårigt men kläckte ändå ur mig "Det är lugnt. Jag mår bra.".  

I årskurs 6 åkte vi till Säfsen på avslutningsresa med klassen. Det jag minns är att vi var tvungna att visa oss i foppatofflor inför vår nya högstadieklass eftersom avresan skedde på samma dag som den första träffen. Sedan att vi bodde i små röda stugor, badade fastän det var alldeles för kallt och gick och grät längs en spökvandring fastän vi fått en tänd lyckta så att de som spökade inte skulle skrämma oss.

Vi blev tonåringar och upptäckte tuperingskammen, foundation, Adidaströjor, Sony Ericsson, skinnjackor och vita Converse. Vi började på Viksäng, högstadiet, och var så stora och så erfarna som alla 13-åringar anser sig vara. Första fyllan hann vi med här också. Vi var med i en låtskrivartävling och sjöng klassens egenkomponerade låt ”We go green” som kom på fjärde plats. Liksom alla andra som inte kom etta, tvåa eller trea. Började nian och spelade Bankaslå varje rast. Grät på avslutningen för att vi borde.

Någonstans där hann vi med ytterligare en cykelolycka. På väg till skolan körde våra styren ihop sig samtidigt som en bil trängde ut oss ur gatan. Michis och Nora som inte såg utan bara hörde körande bil - JONNA! - krasch trodde att vi hade blivit påkörda och dött. 

Du har ju en talang för att sjunga också. En viss enorm talang. Det är väl bara jag (tror jag) som insisterat på att du inte ska söka till Idol. Bara skit. Gå klart skolan först och jobba dig sedan succesivt uppåt, om det står klart att det faktiskt är det du brinner för. Där var vi faktiskt rörande överens.   

För två och snart ett halvt år sedan började vi gymnasiet. Det var första gången någonsin som vi inte skulle stå på samma klasslista. Lite oroliga var vi ju, för att glida ifrån varandra. Men det gjorde vi inte. Vi prickade båda in rätt gymnasium. Började umgås med nya människor. Men hade alltid varandra och Sibs att falla tillbaka på. Vilken tur att det blev så.

I somras åkte vi till Rhodos med planer på att hyra cyklar för att se ön, gå powerwalks varje morgon, äta picknick på ett berg och mata fucking getter. Så blev ju självklart inte fallet. Detta slutade ju med 6/9 nätter på bargatan, överkonsumtion av blåbärsshots, dans på Solsidan/bord/soffor/bardiskar/etc, en sjuhelvetes förkylning och 24 h i sällskap med sonen till chefen på Versacekontoret i Paris.

Du har hittat en uttrycksform för ditt fullkomligt briljanta sinne för humor. Att du snart har 7000 följare på Twitter är ju egentligen helt jävla galet. Men samtidigt är det väl på tiden kan jag känna, att du får den uppmärksamhet som du förtjänar så enormt.

Det är ju himla fint också, tycker jag, att vi hamnat på samma ställe när det gäller åsikter och värderingar. Nu ska vi ju till exempel krossa både patriarkat, rasism och homofobi tillsammans. 

För några veckor sedan kom vi hem från London som tillfälligt ser ut att bli vår nya hemstad om knappt ett år. Hur det kommer sluta får vi väl se.

Som jag har skrattat med dig.

jag vet inte vad jag ska skriva. för första gången på vad som känns som år och dar vet jag inte vad jag ska skriva. jag börjar trean om en vecka. jag ska ha en första skoldag. träffa mina lärare. min klass. jag ska äta lunch i konserthuset. jag ska ta ett skolfoto. få läxor. ha raster. ett höstlov. en julavslutning. kämpa för de där jävla betygen som ryktas vara nyckeln till framgång i det vi kallar livet.

allt för sista gången.

sedan, efter vad som sägs vara några euforiska minuter på ett risklätt lyckoflak, ska jag på svajiga egna ben resa mig och stappla ut i världen. jag är inte den första och inte den sista. ändå så jävla rädd. så satans förbannat jävla rädd. jag tror att jag då på allvar kommer att stå framför den demon som förstört så mycket. som lärt mig så mycket. den sista striden. demonen eller jag. vem går segrande ur den sista striden. den största striden.

för jag tror att vi alla har en demon inom oss i varierande form och storlek. vissa ger den mer plats och vissa ger den mindre. somliga lyckas förinta, andra låter sig slukas helt. vissa bara förnekar.

man kommer att bli kantstött, det kommer man. det kommer att svida, bränna och smärta men det läker ju alltid, det vet vi ju. även om det kan vara svårt att komma ihåg när man blöder och blöder och blöder. för egentligen är det ju inte det köttiga såret som kommer att göra ont i längden. det är ärret. men det kan man ju gömma.

jag vill skrika och kasta saker omkring mig. ligga nästan förlamad på ett köksgolv. gråta tills tårkanalerna brister. älska villkorslöst. ge och ge utan att någonsin begära något tillbaka. skratta så mycket att mitt ansikte på ålderns höst är klätt med smala skrattrynkor runt ögon och mun. känna stolthet över mina nära. över mig själv. jag vill känna varje känsla som finns i hela världen för att kunna berätta om det för andra.

för om jag inte får berätta vet jag inte vad jag gör. jag har turen att ha en passion. ett mål. en väg. men vad händer med fröken fyhr om hon inte får? jag vet exakt vart jag vill komma och kanske nästan hur jag ska ta mig dit. men om allt ändå raserar,  vem är jag då? när det man alltid trott på och drömt om helt plötsligt inte finns mer. ska jag upptäcka mig själv på nytt då? börja om. kommer jag, trots all träning erfarenhet och uppoffring, att slutliggen låta mig slukas helt av monstret som bor i mig?

nej. det kommer jag inte. för kantstött blir man. och jag kommer att hitta en annan väg, om det visar sig bli nödvändigt. för det finns något inom oss som oftast ligger så djupt begravt att vissa aldrig ens hittar det. något som jag redan varit i kontakt med några gånger trots att jag bara andats i ynka arton år. för när det verkligen gäller, när det verkligen spelar roll. då vet jag att det bultar och ångar och lever.

modet.