casajonna.blogg.se

Idag blev detta officiellt! Efter min praktik på Västerås Tidning i våras lade jag fram förslaget om en novellsida och det bestämdes att vi skulle köra över sommaren. Det hela går ut på att ni som läsare skickar in era egna noveller till [email protected] för att vara med och tävla om att bli publicerade. Hur kul som helst ju! Jag står som ansvarig för sidan och kommer vara den som läser igen och väljer ut vilka noveller som ska publiceras.

Kör hårt nu Vässan! Ser så mycket fram emot era små ord i min inkorg...

Jag och min klass gjorde ju en liten tidning nu i slutet av terminen och i den fanns det en novellsida som jag och Fanny hade gjort. Där publicerades bland annat den här.

Det röda huset med sina klassiska vita knutar låg mer eller mindre fullkomligt undangömt för allmänheten på grund av all den växtlighet som obarmhärtigt bäddade in den lilla idyllen i sin gröna famn. Alldeles intill låg havet med sin slående skönhet och ständiga aktivitet som aldrig riktigt tystnade. Inte ens när ytan låg spegelblank och orörd. Nej, inte ens då var havet riktigt ljudlöst och stilla. Huset tillhörde en by som inte var särskilt stor och som bara hade tillgång till en ynka liten affär neråt hamnen där de flesta byborna ankrat sina båtar. Relationen mellan grannskapen var varm och lättsam, det minns jag alldeles säkert. Inte bara för att gubbarna och gummorna ofta bjöd mig på karameller ur en prasslande strut utan också för att de alltid hälsade vänligt på morfar när vi kom där, hand i hand, traskandes längs den dammiga landsvägen. Jag och min älskade morfar.

Så fort sommarlovet satte igång skjutsade alltid mamma och pappa ut mig till det lilla huset för att sedan vinka mig hejdå och säga, vi ses i augusti. Jag hade packat med mig allt det som jag tyckte morfar borde se, vilka dockor jag fått sedan födelsedagen och vilka böcker som var de absolut bästa för tillfället. Han skrattade alltid högt och bullrigt samtidigt som han slog ihop händerna i förtjusning när jag vände väskan upp-och-ned på sängen så att alla saker ramlade ut. Men efter inte många timmar tappade leksakerna hemifrån all den magi de någonsin besuttit.

När jag var fyra år gammal byggde morfar en trädkoja till mig i en utav de stora ekarna som fanns i trädgården. Därefter skulle jag komma att spendera alla molniga dagar där uppe med en picknickkorg ända tills morfar ropade ned mig och sa att det var middag. Trädkojan var mitt slott och uppe bland trädkronans täta lövverk bodde jag och min prins. Prins Sten som jag (tack vare min enorma kreativitet) döpt honom till. Tillsammans skyddade vi oss mot diverse jordbävningar, lite översvämningar och såklart den onde Kapten Mask som ständigt slingrade sig runt trädstammen i hopp om att få en utav oss till lunch. Prins Sten var självklart alltid medbjuden till middagarna. Det misstaget gjorde morfar aldrig om.

Det blir ju alltid några veckor då solen trots allt bestämmer sig för att titta fram. Så fort vädret blev badvänligt slängde sig morfar upp på sin cykel medan jag fick sitta på pakethållaren och hålla i badväskan. Vi var alltid barfota. Sedan cyklade vi ned till byns enda brygga för att stanna där tills solen inte värmde mer. Ibland brukade han fiska medan jag sprang i gräset alldeles intill för att trä smultron på ett strå och dansa med älvorna som jag minsann hittat bland de höga timotejstråna. Trots att morfar alltid ojade sig för alla fästingar som trivdes så bra i det höga gräset hittade vi aldrig någon som bitit sig fast i mina ben.

Det regnade ju också såklart. Jag antar att man blir rätt bra på att göra det bästa av saker och ting när man levt några år för morfar blev visst inte bitter för det. Istället gjorde han upp en brasa i den slitna kakelugnen som fick brinna och knastra hela dagen medan jag, inbäddad i filtar och plädar, låg i hans famn medan han läste ur Dagens Tidning. Oftast lyssnade vi på Sommar i P1 också. Annars kunde det lika gärna vara höst, som han brukade säga.

Kanske är jag bara nostalgisk som talar om min barndom på det här sättet men jag kan inte för mitt liv minnas att det var någon som helst olycka över dessa somrar som ligger mig så varmt om hjärtat. Men det är klart, som barn är man inte speciellt bekant med olycka. Missnöje möjligtvis, men inte olycka. För så småningom, i och med att åren gick, blev mina besök hos morfar allt kortare. Förnuftet hade gjort sitt intrång. När en människas sinne infekterats av förnuft hämmas med ens dennes fantasi och saker och ting blir med ens fullkomligt orimliga. Det fanns, med andra ord, inte så mycket att göra för mig där ute i stugan. Kapten Mask hade strypts och begravts i förnuftets trånga och fyrkantiga box liksom Prins Sten som jag inte ägnat en tanke åt på flera år. Att dansa med älvor bland timotej var numera synonymt med psykisk ohälsa. Jag minns fortfarande den dagen då morfar ringde och frågade när jag tänkte anlända och jag förklarade kort men hjärtligt att det nog inte skulle bli som det brukade i år. Han blev sårad, det hördes lång väg, men pratade ändå glatt om vädret och huset och allt annat som är relevant när man bor i en liten by. Vår relation blev också annorlunda. Träffades mest på födelsedagar och julaftnar då vi pratade minnen eftersom det var det enda som fanns att prata om.

Men som jag skulle komma att sakna det. Det som levde och blomstrade innan förnuftet. Jag och min älskade morfar.