Ett år och två månader.

Så lång blev min visit på blogg.se.

 

Efter Blondinbella-grejen hörde Devote av sig till mig och undrade om jag var intresserad av att återgå till deras bloggportal. Jag har ju haft en liten kontakt med Michaela Forni i och med att de publicerat mig tidigare. Så när hon ville träffas över en kaffe uppe på Devotes huvudkontor tackade jag ja och blev sedan rekryterad. Tänk om den 14-åriga Glamouramadyrkande Jonna hade vetat det.

 

Så när detta inlägg fått sin sista punkt lämnar jag blogg.se och återgår till min gamla blogg som jag faktiskt har kvar. Den som jag startade upp för nästan fem år sedan efter att ha fått en egen systemkamera i konfirmaionspresent. 

 

Så nu vet ni det.

www.casajonna.devote.se 

Det är det som gäller i fortsättningen.

 

 

 

 

Jag älskar Jonas Åkerlund.

 

Min dator har klappat ihop och befinner sig för tillfället på en slags vårdcentral för elektroniska ting kallad Helpdesk.

Vi ber för att allt går som det ska<3

 

Jag har också tagit mig i kragen och signat upp mig på Bloglovin!

Tryck på ikonen i menyfältet för att följa.

 

Annars får ni ha en förträfflig tisdag, vänner.

 

 

Tror bestämt att en version av lycka är att vara full i en lekpark 02.15 en lördagsnatt tillsammans med två av de bästa personerna i ens liv. 

 

 

 

Tidig morgon, hänger vid T-centralen

I ryggsäcken ligger nattens timmar samlade 

På perrongen i väntan på tåget dansar vi 

Nävar och skosnören hårt knutna

Man skulle kunna se det som en ond handling men vi var tvungna att sänka dem

I mina drömmars stad avrättar vi patriarkatet, betonghusen gråter färg

Tillsammans är vi fler och starkare

Starkare än de som trycker ned oss i fyrkantiga döda rum

 

 

”Nu ska du få gå in i ett besynnerligt rum.” säger rösten när jag står i den mörka korridoren framför den gröna dörren. ”Kom ihåg att du inte under några som helst omständigheter får skada någon av de andra. De är där av en anledning. Alla har en betydande roll. Utan den ene fungerar inte den andre.”

 

Jag nickar kort för mig själv. Sväljer en gång för att lugna min rusande puls. Sedan tar jag ett djupt andetag medan jag långsamt trycker ned det gyllene dörrhandtaget.

 

Luften i rummet är fylld av doften från antika möbler och gamla läderpärmar. Eldstaden är ståtligt inmurad i rummets vänstra vägg och majestätiska fönster tornar upp sig framför mig. Ljuset som strömmar in bländar mig, så det tar ett tag innan jag ser vad som finns där inne.

 

Fem par ögon ser åt mitt håll. Fem flickor vilar sina undrande blickar på min gestalt. Jag stänger dörren försiktigt bakom mig. Sedan står vi bara och ser på varandra. Alla sex.

 

En av flickorna står i den stora fönsterkarmen. En annan sitter i den slitna läderfåtöljen.  En tredje vankar av och an framför rummets enda bokhylla medan hon frenetiskt bitar på sina korta naglar. De övriga två befinner sig utplacerade i rummets hörn. Alla för sig själv, ingen ser åt något annat håll än mitt.

 

Plötsligt tågar en av flickorna fram till mig med raska steg. Hennes blick är svart av hat och hon fräser likt en katt när hon greppar tag om min tröja och trycker upp mig mot väggen. Jag blir så chockad att jag inte gör något motstånd. Panikslaget ser jag in i hennes ögon och känner hur en rysning sprider sig genom hela min kropp. Hennes blick säger att hon hatar mig. Hon hatar mig så grundligt och genomärligt som en människa kan göra.

 

Jag ser mot de andra flickorna som står bakom. De bara bevittnar. Flickan i fönsterkarmen ser inte ens åt vårt håll. Ingen visar minsta antydan till att agera. Plötsligt bryter en av dem i gråt.

 

Först då börjar den hatiska flickan släppa sitt grepp om min tröja. Hennes blick är fortfarande hotfull när hon långsamt backar bak mot sin plats. Jag andas ut och rättar överrumplat till tröjan som hamnat på sned.

 

Långsamt går jag fram till flickan som gråter. Stora tunga tårar rullar längs hennes kinder. Hon ser så liten och ömklig ut att jag bara vill krama om henne och hålla hennes skakande kropp i min famn tills hon slutar hulka. Försiktigt lutar jag hennes huvud mot mitt vänstra nyckelben och hyschar tyst i hennes öra. Jag känner hur hennes kropp lugnar sig. Sakta återtar hon kontrollen.

 

Jag närmar mig den tredje flickan som har något näst intill hysteriskt i blicken där hon vankar kors och tvärs över golvet. Hon mumlar tyst för sig själv medan hennes mörkgröna ögon irrar runt i rummet. Jag vill lugna henne också. Men när jag försöker ta tag om hennes axlar skakar hon genast av mig och återgår till sitt ångestfyllda ojjande. Jag backar ett steg bakåt och konstaterar att hon verkar både förvirrad och orofylld på samma gång.

 

I fönsterkarmen står fortfarande den fjärde flickan och ser ut över landskapet utanför. Hon verkar inte ha noterat något av det som just inträffat i rummet. Hennes ögon är stora av förundran och hon låter fingertopparna dansa mot den smutsiga fönsterrutan. Det är som att hon krafsar. Som att hon vill ut. Hennes läppar verkar inte vilja bestämma sig om de vill le eller inte.

 

Jag vänder mig om mot dörren. Det är dags för mig att gå. Men just innan jag åter ska trycka ned det guldiga handtaget hör jag en lätt harkling. Jag vänder mig om och ser rätt in i den femte och sista flickans ögon. Hon är, till skillnad från de andra, helt neutral i sitt ansiktsuttryck. Vi ser på varandra en lång stund. Sedan, som ur ett plötsligt tomt intet, smyger sig ett lätt leende över hennes smala läppar. Det eskalerar och plötsligt ler hon med alla sina vita tänder och jag kan inte låta bli att bli smittad.

 

När jag stänger dörren bakom mig och åter står i den mörka korridoren försöker jag komma underfund med vilken av flickorna jag gillade allra mest. Men så tänker jag att de är där av en anledning. Alla har en betydande roll. Utan den ene fungerar inte den andre.

 

Jag fingrar försiktigt på den guldiga skylten som är fastskruvad i den gröna dörren.

 

Jag kan fortfarande tyda ”Spegelsalen” när jag kikar över axeln i min marsch mot utgången.