casajonna.blogg.se

”Nu ska du få gå in i ett besynnerligt rum.” säger rösten när jag står i den mörka korridoren framför den gröna dörren. ”Kom ihåg att du inte under några som helst omständigheter får skada någon av de andra. De är där av en anledning. Alla har en betydande roll. Utan den ene fungerar inte den andre.”

Jag nickar kort för mig själv. Sväljer en gång för att lugna min rusande puls. Sedan tar jag ett djupt andetag medan jag långsamt trycker ned det gyllene dörrhandtaget.

Luften i rummet är fylld av doften från antika möbler och gamla läderpärmar. Eldstaden är ståtligt inmurad i rummets vänstra vägg och majestätiska fönster tornar upp sig framför mig. Ljuset som strömmar in bländar mig, så det tar ett tag innan jag ser vad som finns där inne.

Fem par ögon ser åt mitt håll. Fem flickor vilar sina undrande blickar på min gestalt. Jag stänger dörren försiktigt bakom mig. Sedan står vi bara och ser på varandra. Alla sex.

En av flickorna står i den stora fönsterkarmen. En annan sitter i den slitna läderfåtöljen.  En tredje vankar av och an framför rummets enda bokhylla medan hon frenetiskt bitar på sina korta naglar. De övriga två befinner sig utplacerade i rummets hörn. Alla för sig själv, ingen ser åt något annat håll än mitt.

Plötsligt tågar en av flickorna fram till mig med raska steg. Hennes blick är svart av hat och hon fräser likt en katt när hon greppar tag om min tröja och trycker upp mig mot väggen. Jag blir så chockad att jag inte gör något motstånd. Panikslaget ser jag in i hennes ögon och känner hur en rysning sprider sig genom hela min kropp. Hennes blick säger att hon hatar mig. Hon hatar mig så grundligt och genomärligt som en människa kan göra.

Jag ser mot de andra flickorna som står bakom. De bara bevittnar. Flickan i fönsterkarmen ser inte ens åt vårt håll. Ingen visar minsta antydan till att agera. Plötsligt bryter en av dem i gråt.

Först då börjar den hatiska flickan släppa sitt grepp om min tröja. Hennes blick är fortfarande hotfull när hon långsamt backar bak mot sin plats. Jag andas ut och rättar överrumplat till tröjan som hamnat på sned.

Långsamt går jag fram till flickan som gråter. Stora tunga tårar rullar längs hennes kinder. Hon ser så liten och ömklig ut att jag bara vill krama om henne och hålla hennes skakande kropp i min famn tills hon slutar hulka. Försiktigt lutar jag hennes huvud mot mitt vänstra nyckelben och hyschar tyst i hennes öra. Jag känner hur hennes kropp lugnar sig. Sakta återtar hon kontrollen.

Jag närmar mig den tredje flickan som har något näst intill hysteriskt i blicken där hon vankar kors och tvärs över golvet. Hon mumlar tyst för sig själv medan hennes mörkgröna ögon irrar runt i rummet. Jag vill lugna henne också. Men när jag försöker ta tag om hennes axlar skakar hon genast av mig och återgår till sitt ångestfyllda ojjande. Jag backar ett steg bakåt och konstaterar att hon verkar både förvirrad och orofylld på samma gång.

I fönsterkarmen står fortfarande den fjärde flickan och ser ut över landskapet utanför. Hon verkar inte ha noterat något av det som just inträffat i rummet. Hennes ögon är stora av förundran och hon låter fingertopparna dansa mot den smutsiga fönsterrutan. Det är som att hon krafsar. Som att hon vill ut. Hennes läppar verkar inte vilja bestämma sig om de vill le eller inte.

Jag vänder mig om mot dörren. Det är dags för mig att gå. Men just innan jag åter ska trycka ned det guldiga handtaget hör jag en lätt harkling. Jag vänder mig om och ser rätt in i den femte och sista flickans ögon. Hon är, till skillnad från de andra, helt neutral i sitt ansiktsuttryck. Vi ser på varandra en lång stund. Sedan, som ur ett plötsligt tomt intet, smyger sig ett lätt leende över hennes smala läppar. Det eskalerar och plötsligt ler hon med alla sina vita tänder och jag kan inte låta bli att bli smittad.

När jag stänger dörren bakom mig och åter står i den mörka korridoren försöker jag komma underfund med vilken av flickorna jag gillade allra mest. Men så tänker jag att de är där av en anledning. Alla har en betydande roll. Utan den ene fungerar inte den andre.

Jag fingrar försiktigt på den guldiga skylten som är fastskruvad i den gröna dörren.

Jag kan fortfarande tyda ”Spegelsalen” när jag kikar över axeln i min marsch mot utgången.

Utdrag:

Ibland vällde något upp inom henne. Det var som en vind som hejdlöst virvlade runt mellan hennes mage och bröstkorg. Hon definierade det som ångest. Ångest eller en längtan till något som hon inte visste vad det var.

   Som vanligt fick det henne för en sekund ur balans.

   Rubbade hennes tillvaro.

   Sedan rätade hon på bröstet igen. Kvävde impulsen att ringa Lykke. Velade för ett ögonblick. Knappade sedan in ett enkelt meddelande.

Kan jag ringa?

   Hon ville prata med någon. Bara prata. Scenariot var redan klart. Hon skulle säga: nu är det jobbigt igen och Lykke skulle tålmodigt slå sig ned på andra sidan luren och svara: på vilket sätt den här gången?   

   En vibration kändes genom bordet och mobilskärmen lystes upp.

Ja, ring nu isf     

   Hedvig bet sig på tumnageln. Spelade upp det eventuella samtalet i huvudet. Sedan svarade hon:

Det är lugnt, det löste sig

   För det spelar ingen roll hur mycket man grubblar, ältar och förklarar. Man kan inte prata om allt. Det går inte att prata om allt. Det finns gränser som inte borde passeras.

   Och oavsett om det är någon som skulle vilja förstå så finns det ingen som någonsin skulle kunna förstå för hur i helvete skulle någon kunna förstå något sådant.

Ni vet novellen för Devote. Det sägs att hjärtat dör när man växer upp. Här är den första oredigerade versionen. Det var en dag då jag lyssnat på en sån där låt igen som fick mig att känna en massa saker. Saker som måste få bli svart på vitt. Då blev det så här. Låten var Signs med Bloc Party.

De tittar på oss. De vuxna. Bevittnar hur vi lever våra dagar i den så kallade ovissheten och de tror på riktigt, ja på fullaste allvar, att de vet hur det är. Hur det känns att vara oss, de unga. De otyglade och oerfarna. Man kan urskilja en beundran i deras blick, en längtan till att vara likadan. Ett litet leende som avslöjas när ena mungipan glider upp en millimeter högre än den andra. De minns hur det var, det gör de. För de är ärrade för resten av livet på både bra och dåliga sätt och de skulle kunna berätta tusen och åter tusen historier om både det ena och det andra och lära ut vad man ska göra och inte ska göra. För de vet ju, de är ju de erfarna. Samhällets ståndpelare. Det styrande loket. De starka och de ledande. Vi vet att de tittar på oss.

På senaste tiden har jag funderat över om de ljuger mer nu för tiden eller om det bara är vi som blivit bättre på att urskilja lögnerna. Eller om de ljugit så länge att det tillslut blivit deras sanning. För de vet inte allting. De vet faktiskt nästan ingenting om oss. För de har glömt bort hur man lyssnar. Vi lever i en annan tid nu. En helt annan tid än deras fluffiga pastellfärgade 80-tal. Vi försöker berätta om det på vårt eget lilla sätt men de vill inte höra på. För de är ju de erfarna och de vet ju ändå alltid bäst.

Någon dag skulle jag vilja be dem att hålla käften i några minuter. Luta sig tillbaka. Öppna hjärtat. Svälj stoltheten. Lyssna på riktigt.

De suckar, det gör de alltid, och skakar sammanbitet på huvudet. Förstår inte varför. Nej, de förstår verkligen inte varför. De varnar och hindrar och gömmer oss från alkohol vilket gör det hela så förbjudet att vi bara måste konsumera mycket mer än nödvändigt varje gång tillfälle erbjuds. För de har glömt hur fullkomligt underbart det kan vara att bara släppa och skrika och sudda ut de där jävla gränserna för en gångs skull. Sedan dansar vi tills kropparna värker och skriksjunger tills rösterna försvinner och vi hämndhånglar och lyckohånglar och bara allmänt fyllehånglar för vi älskar att hångla och vill hångla så mycket det bara går. Vi tycker att det är en fullkomligt underbar idé att visa tuttarna för E18 halv fyra på morgonen och att sedan gå barfota hem fastän det är januari och ungefär två kilometer till dörren. Vi tycker det är vackert att bryta mot reglerna och vi ser det som vår uppgift eftersom vi fortfarande etikeras som de unga och galna och oerfarna. Vi vill vara så galna som möjligt så ofta som möjligt så länge som möjligt. För vi vet att det är bråttom. Vi vet att det snart är slut.  

Vi åker lokaltrafik för att vi är minderåriga och beroende av andra. Varje morgon och varje eftermiddag stoppar vi hörlurarna i öronen, sätter på någon favorit och låtsas att vi är med i en film medan staden med all sin gråhet och allt det som vi redan sätt svischar förbi utanför. En pappa tar kort på sin sovande bebis med en iPhone och i sätet framför sitter en gammal klasskompis från lågstadiet som man inte hejar på. Nej, vi hejar aldrig på varandra. Varför vet vi egentligen inte.

Tjejer drömmer om den stora kärleken samtidigt som de suger av en kille inne på toaletten en svettig kväll på krogen i hopp om att han kanske tycker om mig då och killarna gråter i duschen för att de inte ens kan erkänna sig svaga för sig själva. Så tillslut inser man att man står inför valet att fortsätta och låta sig örfilas gång på gång på gång eller så ger man bara upp. Spelar med. Jag är också kall. Också känslolös. Ljuger för sig själv, för sina vänner, för hela världen och krackelerar lite mer för varje gång, en liten bit i taget. För vad gör man inte för lite värdighet.

Under vinterhalvåret grötar vi ned oss i cyberrymden och drömmer oss bort i redigerade och arrangerade tumblrbilder, blickar ut över våra IKEA-inredda tonårsrum och frågar oss om livet verkligen inte är mer än så här. Späder på ensamheten och ångesten genom att scrolla i feeden på Instagram, Facebook, och Twitter där alla andra naturligt verkar ha det liv som vi kämpar så hårt med att montera upp. Men i ett fint ögonblick med de närmsta vännerna inser vi att vi inte alls är ensamma utan bara tillhör en generation med ett enormt bekräftelsebehov och en nästintill osläcklig törst efter samhörighet eftersom antal likes och följare varit i fokus ända sedan vi var 11 år. Tack och lov börjar vi lära oss det nu, men så börjar istället de vuxna att tagga och hashtaga och uppdatera och fota allt som finns runt omkring dem och vi bevittnar hur de påbörjar den resa som vi precis är på väg att avsluta.

Vi ska prestera i skolan, på jobbet som vi tagit för kvällar och helger, i laget vi spelat i sedan barnsben, på gymmet för att behålla våra biceps, på de sociala medierna för att visa för hela vida världen att vi är någon av värdighet. Tillslut känner man så mycket stress och ångest och panik att man lamslås och blir plötsligt helt oförmögen att känna någonting överhuvudtaget. Sedan lever man i ett vakuum i ett antal månader och undrar vad fan det är för fel liksom alla runt omkring som ser att något inte är som det ska men som inte heller förstår. För ingen kan ju torka de tårar som inte rinner.

Om vi vill passa in så kallas vi mainstream och om vi vill sticka ut så är vi freaks. Det finns så många lagar, så många oskrivna regler, som vi förväntas leva efter och anpassa oss till och självklart gör vi också det eftersom allt vi egentligen vill är att känna den där känslan av att höra hemma någonstans.

Det sägs att hjärtat dör när man växer upp. Att allt det som brunnit och bultat och ångat sakta slocknar och tillslut inte finns mer. Stryps av ett förnuft och ett samhälle som säger att man inte kan. Det kanske är det de ser när de ler mot oss, lite sådär försiktigt när ena mungipan glider upp en millimeter högre än den andra. Glöden. Gnistan. Den som de också hade en gång i tiden. Kanske ler de inte fullt ut för att de vet att den också kommer att slockna en dag. För plötsligt knackar verkligheten på dörren och där står man, rädd och oerfaren, och förväntas börja bygga det liv som man i arton år gått runt och planerat på. För plötsligt är vi vuxna själva och som över en natt förväntas vi kunna allt det som vuxna kan och först då inser vi att allt det som varit lugnt och tryggt innan egentligen är lika ostabilt och osäkert som oss. Den kan ju vara ganska otrevlig ibland den där verkligheten. Det har man ju fått höra av alla de som blev manglade och sönderslagna, ja fullkomligt misshandlade, när det var deras tur att möta den för första gången. De som aldrig kommer våga drömma igen.

Men vi vet ju så väl vart vi vill komma och hur vi vill leva. Ibland är strukturen runt omkring bara en aning oklar. Tågluffa i Europa. Backpacka i Asien. Hoppa på planet och upptäcka världens alla bargator på obestämd tid. Göra allt det som våra föräldrar aldrig gjorde och bli allt det som de inte blev. Fast egentligen vet vi ju. Egentligen vet vi att hur vi än bär oss åt så kommer vi att sluta som dem. För PANG så står han där med stort H och det som tidigare varit så viktigt bleknar bort och allt som spelar roll är att andas in den luft som han andas ut. Så säger han att han vill bo i den hemstad som du lovat dig själv att aldrig fastna i och du svarar att självklart ska vi bo där och så plötsligt börjar magen växa och du inser tillslut, när du håller ditt eget barn i din famn för första gången, vad livet verkligen handlar om. Kanske kan vi nöja oss då. Kanske vet vi mer om livet för att kunna kalla oss lyckliga i den stunden. Men nu är det en mardröm. För vi vill aldrig nöja oss, nej, vi vill inte blekna. Vi vill vara så galna som möjligt så ofta som möjligt så länge som möjligt. Vi vet att för att upptäcka det oupptäckta måste man tro på det omöjliga.

Men vi vet att de tittar på oss. Studerar varje rörelse vi gör, varje beslut vi fattar. Jag önskar så att de kunde veta hur det är. Önskar så att de kunde minnas hur det var att vara ung, oerfaren, otyglad. Vi befinner oss i en annan tid nu, en ny tid, och vi är de första som lever i den. Alltså finns det inga recept från deras fluffiga pastellfärgade 80-tal som garanterat kommer att fungera. Vi måste själva upptäcka det som ligger framför och runt omkring oss. Kanske lyckas vi med allt det som de tidigare misslyckats med när det är vår tur att bli samhällets ståndpelare och det ledande loket. Kanske går allt åt helvete. Men inte skulle det sluta så, nej det kan jag aldrig tro. De tittar ju på oss. Vakar över oss. Suckar åt oss fastän vi kan urskilja en beundran i deras blick. Vi vet att det är svårt att förstå när vi försöker förklara för vi talar inte alltid samma språk, men om de någon dag håller käften i några minuter, lutar sig tillbaka, öppnar hjärtat, sväljer stoltheten. Lyssnar på riktigt.

Då kanske vi kan börja titta tillbaka.  

Det här sociala skalet som vi försöker gömma oss bakom. Det tycker jag inte riktigt om. Vi har alla hemligheter. Vi bär alla på skam. Och vi är alla osvikligt övertygade om att vi är ensamma i detta. Allt är ytligt och man påstår sig hata den där ytligheten samtidigt som man kommer på sig själv med att längta efter den och sträva efter den och skada sig själv för att få vara en del av den. Skrapa på vilken yta som helst och du hittar en person som är rispad, som är lycklig, som är förvirrad och sårbar och allt det som du också är fast på sitt alldeles egna vis. Jag har ofta funderat över en sak, om alla skulle vara sig själva totalt och fullständigt. Om ingen skulle bry sig om normer och ideal och ramar att hålla sig innanför. Förstå vilket intressant samhälle detta skulle bli.

   Vi är alla trasiga och trasigare ska vi bli och därför är det så himla viktigt att vi vet att ja, vi kommer alltid vara ensamma men att vi ibland, under rätt omständigheter, kan vara ensamma tillsammans. 

Jag hittade honom i magasinets innersta vrå, gömd bakom lådor och stånk. Jag satte mig bredvid och lyssnade till tystnaden, precis som han. Mellan pekfingret och tummen höll han en liten bjällra.

”Kommer du ihåg när vi var små?” sa han tillslut. ”När vi hade tittat på Polarexpressen?”

Jag log vid tanken.

”Hur vi försökte hålla oss vakna natten innan julafton för att höra när tåget kom för att hämta oss. Så att vi också skulle få en bjällra…”

”… som bara vi kunde höra.” avslutade jag.

Vi skrattade.

”Att du har kvar den där…” sa jag och tog bjällran ur hans hand.

”Ja.” sa han och ryckte på axlarna.

Jag inspekterade den. När vi var små hade vi övertalat våra föräldrar att dem inte alls hörde det plingande ljudet som dem ansågs sig göra. Det var ju bara vi som kunde göra det. Dem spelade självklart med och vi blev så där överförtjusta som bara barn kan bli så fort vi hörde ljudet från det silvriga lilla instrumentet.   

”Axel, han var väldigt gammal. Han var ju så ensam och…” sa jag.

”Säg det inte.” sa Axel och slöt sina ögon. ”Vad som helst, Klara, men säg inte att vi gjorde honom en tjänst.”

Jag tystnade och såg sedan osäkert på honom.

”Har du…? Har du någonsin sagt något till någon?”

”Nej, aldrig.” sa han högt och tydligt men blev sedan osäker han med.  ”Har du?”

Jag skakade bestämt på huvudet.

”Jag förstår inte hur vi har kunnat leva med det bara. Ensamma på varsitt håll till och med.” fortsatte han. ”Jag tänker på det ibland, ofta när jag är ensam, att om jag bara inte hade…”

”Sluta!” jag avbröt honom tvärt. ”Dra inte på dig någon jävla offerkofta nu för det var lika mycket du som jag, det vet du.”

”Men vi båda vet ju att det var jag som…” försökte han igen men jag tänkte inte ge mig.

”Lägg av, Axel! Jag tål det inte! Förresten är det som det är. Vi har straffats tillräckligt nu.”

Han tystnade.

”Så många gånger som jag bara velat ringa dig. Eller bara hoppa på tåget och hälsa på.”

Jag skämdes över mitt beteende under den första veckan när han sa så. När han så desperat försökt ta kontakt och ta upp allt till ytan igen. För hur vi än vred och vände på verkligheten så skulle den alltid finnas där.

Hemligheten.

Vår hemlighet.  

Tillslut tog jag hans hand och lutade mitt huvud mot hans axel. Som svar omfamnade han hela mig och vi grät båda två i varandras armar. Tio år av skam, skuld och skräck. Vetskapen om att ha dödat en annan människa. En människa med familj, minnen och en morgondag. Allt det hade vi bränt ned inom loppet av några minuter.

”Jag är glad att du är här nu i alla fall.” sa han tillslut med grötig röst och rödkantade ögon.    

En glimmande julaftonsmorgon kom och Elsa och Klas var om möjligt ännu mer stressade än vanligt. Hela sällskapet delades upp i olika arbetsgrupper som skulle förbereda diverse saker inför kvällen då hela släktskapet skulle komma. Bordet i magasinet skulle dukas för närmare fyrtio personer och mat skulle fylla deras magar. Granen skulle kläs och efterrättsbordet skulle förberedas. Jag hade huvudansvaret för granen medan Axel hamnade i gruppen som skulle bära in stolar och bord så att det räckte och blev över. När som vi sprang om varandra kastade han långa blickar och då och då kände jag en fjäderlätt beröring mot mitt lillfinger. Till min förvåning blev jag alldeles rosig om kinderna.

Klockan tre samlades alla framför Kalle Anka med en tallrik ostkaka med sylt och grädde i handen och skrattade förnöjt åt schackbrädet som målades i ett enda svep och tjuren Ferdinand som luktade på blommorna. Efter det gick jag och bytte om till min nya vinröda spetskreation medan Klas och Elsa sprang runt som yra höns för att se att allt var klart innan gästerna började droppa in.

Först serverades glögg medan gästerna minglade runt i magasinets skrymslen och vrår till toner av Michael Bublé. Många av fastrarna och morbröderna sågs inte mer än ett fåtal gånger per år så det fanns mycket att prata om gästerna emellan. En av mina mostrar kom fram och frågade lite om skolan medan mormor berättade vad hon köpt i julklapp till Klas. Allt var som det skulle och först nu kunde jag koppla av på riktigt när allt bara flöt på. Axel kom fram och ställde sig bredvid. Under tystnad såg vi ut över folkhavet som befann sig framför oss. Om jag blossade av en fjäderlätt beröring så flög en hel stöt genom hela mig när han plötsligt flätade samman sina fingrar med mina.

”Av alla människor här inne är du den trygga punkten jag hela tiden letar efter.” sa han utan att släppa människorna med blicken. ”Kom. Jag vill ha dig för mig själv en stund.”

Vi lämnade magasinet och sorlet av glada människor bakom oss. Axel gick först och verkade ha något i sikte som jag inte förstod vad det var.

”Vart ska vi?” sa jag och huttrade när jag såg den vita ångan som steg ur min mun.

”Nu är det jag som ska visa dig en sak.” sa han med finurlighet i ögonen.

Vi stannade till på verandan och jag såg oförstående på honom. Själv log han med hela ansiktet.

”Så…?” sa jag.

Han tittade uppåt mot verandans tak och jag följde hans exempel.

Ovanför oss hängde en mistel i rött sidenband.

Ingen natt är sådan som julaftonsnatten. Så stilla och tyst att man skulle kunna höra en suck på flera kilometers avstånd. Om man inte hade en aning om julen skulle man kunna tro att landet hört något oroväckande på radion och blivit ombädda att stanna inne.

Men om man visste.

Om man visste att just den här natten är en utav de mest speciella nätter på hela året och att familjer har samlats för att visa sin uppskattning och sin kärlek i de små stugorna skulle man älska den. Tystande som bara kan infinna sig en stilla natt i december.   

Tio år tidigare

Han smög tyst runt den vita husknuten med sikte på det öppna fönstret. Hon var tätt bakom. Försökte att hålla sig för skratt men misslyckades. Han satte snabbt sin lediga hand för hennes mun. Balanserade den stora snöbollen i den andra.

”Schh!” väste han tyst.

Hon skärpte sig. Påminde sig själv om att det var allvar. För det var det. Surgubben Gunnar kidnappade barn som dem. Något som Klara och Axel kommit fram till. Klara kunde inte tänka sig något annat. Han skrek alltid dumma grejer till mamma när hon klippte gräset på fel sida av tomtlinjen och tog aldrig emot deras Glad påsk – kort. Nu skulle de för en gångs skull visa gubben vad dem gick för.

Axel smög fram den sista biten och kastade sedan med full kraft in snöbollen i det öppna fönstret. Sedan sprang de allt vad de kunde ned för kullen mot trädet som de brukade gömma sig bakom samtidigt som de tjöt av skratt. Bakom dem hörde de Gunnars arga rop.

”Jag ska fan ta livet av er, era kräk!”

Gunnar satt i rullstol och var en mycket gammal man med en mycket liten världsbild, som Klas brukade säga. Elsa svarade alltid att just därför skulle man vara extra snäll mot honom. Det tyckte inte Axel.

De pustade bakom den tjocka trädstammen.

”Sådär. Nu får du betala.” sa Axel

”Nej, inte än.” svarade Klara finurligt och spanade en sista gång upp mot huset.

”Men du lovade! En puss på munnen, så sa vi.” envisades Axel.

”Okej då.” sa Klara och gav honom en hastig puss mitt på munnen.

Axel rodnade.

”Vad ska jag göra för att få en till?” sa han.

Klara funderade en minut.

”Du ska göra det största bus du någonsin har gjort.” sa hon tillslut och kände ett pirr av upphetsning i magen.

De smög sig upp till huset igen. Försökte tänka ut något som skulle göra Gunnar galen av ilska.

”Gör en ännu större snöboll!” föreslog Klara.

”Nej, vänta ett tag…” sa Axel och gick mot Gunnars garage.

Efter ett tag kom han tillbaka med en stor vit dunk i handen.

”Vad är det där?” sa Klara.

”Lukta.” sa Axel och räckte fram öppningen.

En frän doft letade sig upp i hennes näsborrar och hon ryggade snabbt tillbaka.

”Men usch! Vad ska du göra med det där?”

”Tänk när surgubben ska gå och lägga sig och upptäcker att sängen luktar skit! Då är han inte så kaxig längre!”

Klara klappade händer av förtjusning.

Den här gången var Axel tvungen att ställa sig på Gunnars skottkärra för att kunna nå ända in till sängen. Klara stod nedanför och höll vakt. Hon hörde klunkandet medan dunken tömdes på innehåll. Hörde också hur dörren plötsligt slogs upp.

”Era jävla ungar! Räcker det inte någon gång?! Jag ska fan ta till haglet!”

Axel blev så rädd att han flög bakåt och slog huvudet i marken.

”Spring!” skrek Klara och satte fart.

Axel kastade in dunken genom fönstret och sprang sedan efter.

Om han bara hade vetat. Om han bara haft en minsta aning om att dunken skulle träffa Gunnars ljusstake där tre ljus brann för att fira den tredje söndagen i advent.

Innan de ens hunnit halvvägs hörde de Gunnars skrik. Men dem lät inte som vanligt. Den här gången var Gunnar rädd. Fasansfulla rop nådde deras öron.

Panik.

Ren och skär panik.

Båda två stannade upp och såg hur lågorna slet och rev inne i huset. De andades häftigt.

”Mamma!” skrek Klara och vände sig om.

Axel greppade tag i hennes arm.

”Nej, Klara! Du får inte!”

”Men det gör ju ont på honom!”

”Klara, snälla… Jag vet hur det blir!”

”Men Axel, Gunnar dör ju…”

Hon började gråta.

”Jag kommer få åka härifrån då. Till en ny mamma och pappa. Jag tycker så mycket om Robert och Lena… Snälla Klara, jag vill inte!”

Båda två grät hejdlöst med huvudena bortvända från huset. Efter ett tag blev det tyst uppe på kullen. Efter ett tag hade elden ätit upp allt som kommit i dess väg.  

”Inte ett ljud.” sa Axel.

Klara såg honom i ögonen.

”Till någon.” fortsatte han. ”Inte ett ljud till någon. Lova mig det.”

För en gångs skull var det jag som var uppe först i huset. Så försiktigt jag bara kunde drog jag på mig raggsockorna och väckte Vera som låg på en madrass nedanför min säng. Axel och Saga hade ockuperat hennes och Melwins rum, så hon fick sova inne hos mig och Melwin inne hos Elsa och Klas. Eftersom mitt rum låg på övervåningen och Melwins och Veras på undervåningen tog vi oss ned för trappan och kom överens om att hon skulle fixa fikat medan jag väckte de övriga. Mörkret låg fortfarande kompakt utanför fönsterna och vi vågade inte tända utifall någon skulle vakna. Inne i Melwins och Veras rum låg Axel och Saga och sussade sött. Saga hade som vanligt krupit ned bredvid Axel eftersom hon inte var van vid alla ljud som hördes om natten ute på landet. Hon hävdade att de spökade och vi hade självklart skrattat bort det. Inte spökade det här inte. Men Axel var inte heller helt övertygad.

Axel.

Det hade börjat lösa upp sig oss emellan nu. Vi pratade inte om det, så som vi lovat men vi hade samtidigt en slags tyst överenskommelse om att glömma heltvar något som aldrig skulle kunna hända. Men man kunde ju i alla fall låtsas. Spela teater. För då gick saker och ting mycket lättare.

Han log när han öppnade ögonen. Jag kunde inte låta bli att le tillbaka. Det smittade så fasligt, även fast jag försökte hålla emot.

”Hej, det är dags nu.” sa jag.

”Vad är klockan?” sa han och gnuggade sig i ögonen.

”Halv sju. Väcker du Saga så hämtar jag Melwin?”

Jag smög vidare till Klas och Elsas rum för att så ljudlöst som möjligt lyfta upp en sovande Melwin och sedan försöka väcka honom där ute. Visst hade vi kunnat strunta i honom, men man vet ju hur en trotsig fyraåring kan bli. När vi kom till vardagsrummet var Axel, Vera och Saga redan i full gång med att dra på sig de vita linnena som vi lagt fram kvällen innan. Jag försökte kväva ett skrattanfall utan större framgång när Axel drog på sig stjärngossehatten. Det hela såg fruktansvärt fel ut.

”Skratta du, skratta på bara… ” sa han och himlade med ögonen.

”Hata mig inte för mycket för det här.” skrattade jag.

”Redan försent.”

När vi hjälpts åt med övrigt krams så som luciakronor och tärneljus tog jag fikabrickan i famnen och vi började tåga mot sovrummet där Elsa och Klas sov samtidigt som vi sjöng Natten går tunga fjät.   

Enligt tradition skulle familjen packetera ihop en utflyktskorg och promenera ned till sjön för skridskoåkning resten av dagen under tredje advent. I år var inget undantag. Så fort alla fått frukost i magen och kläder på kroppen tog sig familjerna ned mot sjön. Alla förutom Axel och jag.

”Vi har en del att göra här hemma…” sa jag till Elsa som skeptiskt synade mig uppifrån och ned.

”Som vaddå?”

”Var inte sådan. Det är jul om en vecka, vad tror du att vi ska göra?”

Axel hade kommit ned från trappan med skridskorna hängandes runt halsen smått oförstående om varför han och jag plötsligt inte skulle följa med. Jag sa att det skulle bli en överraskning.

Vi promenerade ned längs landsvägen igen precis så som förra veckan. Det låg en bit bort, dit vi skulle, men Axel hade säkert inget emot det. Det var ju för en god sak. Den krispiga snön knarrade under våra skor och himlen var så där alldeles klart blå som den bara kan vara en iskall vinterdag.

”Vart ska vi?” frågade han.

”Jag vill visa dig en sak.”

Plötsligt vek vi av från vägen och Axel såg skeptiskt på den lilla stig som ledde rakt in i den täta snötäckta skogen utan synligt slut. Jag traskade lugnt på, väl medveten om mitt udda val av direktion. Axel följde efter, ständigt frågande och undrande om vad för äventyr jag dragit med honom på. Men när kyrktornets topp blev synligt högt över grantopparna stannade han plötsligt upp. Jag log för mig själv och vände mig om. Men reaktionen var inte den jag väntat mig. Han såg panikartat på mig, stammade fram något jag inte kunde tyda.

”Är… Du menar… Att… Här?” sa han och pekade mot kyrktornet.

Jag närmade mig honom. Han backade.

”Vad fan menar du med det här?!” skrek han så plötsligt att jag hoppade till.

”Jag trodde det skulle vara bra… ”

”Bra? Bra?!”

Han var så arg att en ådra med ens blev synlig i hans vänstra tinning medan saliven sprutade ur munnen när han pratade.

”Du lovade, Klara! Du lovade!”

”Men Axel…”

”Dra år helvete… ” sa han och vände sig om.

Jag bad honom vänta. Tog tag i hans arm men han slog sig fri. Gick efter en bit men insåg tillslut att det var lönlöst och lät honom gå. Medan jag såg hans ryggtavla bli mindre och mindre kände jag själv hur ilskan började ta både form och fart i min kropp. Jävla människa. Men det var hans val nu, att leva i förnekelse och ignorans.

Hemma på gården hittade jag ingen Axel men till min förvåning båda familjerna. De var inne i köket och i full gång med att baka både pepparkakor och rulla marsipangrisar.  

”Isen var för tunn.” sa Klas medan han skyfflade upp en gubbe på en plåt. ”Vart är Axel?”

”Inte fan vet jag.” sa jag och gick upp på mitt rum.

Det var tydligen ingen ovanlighet att Axel fick raseriutbrott och försvann en timme eller två. Det var hans sätt att lugna ned sig och hantera situationer, hade Robert förklarat tidigare. Men när mörkret börjat falla utanför kom Elsa in till mig.

”Klara, vet du vart Axel tagit vägen?”’

”Nej.” sa jag utan att ta upp näsan ur boken.

”Inte vi heller. Vart såg du honom sist då?”

Jag kände mig tung om axlarna. Elsas tonfall gjorde mig orolig.

”Vi bråkade.”

”Bråkade? Om vaddå?” svarade hon förvånat med sin mjuka lena röst.

”Det är en hemlighet.”

Vi började leta. Tillsammans genomsökte vi varenda liten kvadratmillimeter av gården utan resultat eller ens minsta ledtråd om vart Axel skulle kunna befinna sig.

”Om han har rymt igen alltså…” morrade Robert medan han vände och vred på garagets innehåll.

Vi samlade ihop oss på verandan och man kunde riktigt se uppgivenheten i samtligas ansikten. Lena började gråta. Robert vände sig till mig.   

”Klara, när du såg honom senast, åt vilket håll gick han då?”

”Ditåt.” sa jag och pekade i den riktning som Axel vandrat iväg.

”Ditåt?!” sa Klas och såg panikartat bort mot sjön. ”Elsa, hämta isdobbarna. Axel kan ha gått genom isen!”