casajonna.blogg.se

Vi gjorde en film i typ trean med tre andra tjejer om häxor och älvor i Mördardungen på vårt område. Vi visade den i skolan och tyckte att alla borde betrakta oss som filmstjärnor efteråt.

Vi började i handboll. I samma lag. Så när vi inte umgicks i skolan eller på fritiden hängde vi i Irstahallen och lärde oss tre-två-ett-försvar och hoppskott. Åkte på cuper långt åt helvete och spelade matcher varje helg som gick lite som det gick.

Vi var med i skolans Melodifestival ett antal gånger och typ kicked as. Årets jävla happening var det. Alltid på liv och död.

En gång, dagen efter jag fyllt 10 tror jag, skulle vi få sjunga med pappas band på Blue Moon Bar. Så himla pepp var vi och dansen som vi tränat och tränat och tränat på satt som en smäck. Håll om mig sjöng vi. Har det på film, haha.  

Jag skulle sova hos dig. Det var vinter minns jag för vi hade lekt i snögrottor utanför ditt hus. Vi åt popcorn med någon konstig krydda på och jag fick jätteont i magen. Din mamma började proppa i mig massa piller och sa att allt skulle bli bra och jag sa okej fastän jag egentligen bara ville åka hem. De där sablans pillren var ju lagom effektiva. Det hela slutade med att jag spydde på ert hallgolv klockan 04.00 på morgonen efter att ha sprungit förbi den första toaletten (fortfarande oklart varför). Så när jag slutligen tjöt så att tårarna sprutade och fullkomligt bad om att få åka hem sa din mamma ”Men jag vill inte väcka dina föräldrar...”.  

Jag sover ju inte hos dig längre. Inte i ditt hus. Inte sedan vi insåg att ditt hus är hemsökt och att jag är aningen lättpåverkad för just sådant. Som att sätta sig upp i sängen mitt i natten och gråta så högt att din mamma vaknar och inte minnas någonting dagen efter. Eller plötsligt höra hur en basketboll börjar studsa på undervåningen fastän det bara var vi två hemma. Eller vakna med två exakt likadana riv sår på höger hand. Mysigt.

Jag förstörde din mammas cykel en gång. När vi skulle lämna inbjudningar till mitt kalas. Jag slant på trampen och skrapade upp hela knät medan jag desperat höll i mig i styret och körde in i en brevlåda. Kom sedan vinglandes runt hörnet där du stod och väntade. Hjälmen var på sne, styret fucked up, knäet köttigt sårigt men kläckte ändå ur mig "Det är lugnt. Jag mår bra.".  

I årskurs 6 åkte vi till Säfsen på avslutningsresa med klassen. Det jag minns är att vi var tvungna att visa oss i foppatofflor inför vår nya högstadieklass eftersom avresan skedde på samma dag som den första träffen. Sedan att vi bodde i små röda stugor, badade fastän det var alldeles för kallt och gick och grät längs en spökvandring fastän vi fått en tänd lyckta så att de som spökade inte skulle skrämma oss.

Vi blev tonåringar och upptäckte tuperingskammen, foundation, Adidaströjor, Sony Ericsson, skinnjackor och vita Converse. Vi började på Viksäng, högstadiet, och var så stora och så erfarna som alla 13-åringar anser sig vara. Första fyllan hann vi med här också. Vi var med i en låtskrivartävling och sjöng klassens egenkomponerade låt ”We go green” som kom på fjärde plats. Liksom alla andra som inte kom etta, tvåa eller trea. Började nian och spelade Bankaslå varje rast. Grät på avslutningen för att vi borde.

Någonstans där hann vi med ytterligare en cykelolycka. På väg till skolan körde våra styren ihop sig samtidigt som en bil trängde ut oss ur gatan. Michis och Nora som inte såg utan bara hörde körande bil - JONNA! - krasch trodde att vi hade blivit påkörda och dött. 

Du har ju en talang för att sjunga också. En viss enorm talang. Det är väl bara jag (tror jag) som insisterat på att du inte ska söka till Idol. Bara skit. Gå klart skolan först och jobba dig sedan succesivt uppåt, om det står klart att det faktiskt är det du brinner för. Där var vi faktiskt rörande överens.   

För två och snart ett halvt år sedan började vi gymnasiet. Det var första gången någonsin som vi inte skulle stå på samma klasslista. Lite oroliga var vi ju, för att glida ifrån varandra. Men det gjorde vi inte. Vi prickade båda in rätt gymnasium. Började umgås med nya människor. Men hade alltid varandra och Sibs att falla tillbaka på. Vilken tur att det blev så.

I somras åkte vi till Rhodos med planer på att hyra cyklar för att se ön, gå powerwalks varje morgon, äta picknick på ett berg och mata fucking getter. Så blev ju självklart inte fallet. Detta slutade ju med 6/9 nätter på bargatan, överkonsumtion av blåbärsshots, dans på Solsidan/bord/soffor/bardiskar/etc, en sjuhelvetes förkylning och 24 h i sällskap med sonen till chefen på Versacekontoret i Paris.

Du har hittat en uttrycksform för ditt fullkomligt briljanta sinne för humor. Att du snart har 7000 följare på Twitter är ju egentligen helt jävla galet. Men samtidigt är det väl på tiden kan jag känna, att du får den uppmärksamhet som du förtjänar så enormt.

Det är ju himla fint också, tycker jag, att vi hamnat på samma ställe när det gäller åsikter och värderingar. Nu ska vi ju till exempel krossa både patriarkat, rasism och homofobi tillsammans. 

För några veckor sedan kom vi hem från London som tillfälligt ser ut att bli vår nya hemstad om knappt ett år. Hur det kommer sluta får vi väl se.

Som jag har skrattat med dig.

Det här sociala skalet som vi försöker gömma oss bakom. Det tycker jag inte riktigt om. Vi har alla hemligheter. Vi bär alla på skam. Och vi är alla osvikligt övertygade om att vi är ensamma i detta. Allt är ytligt och man påstår sig hata den där ytligheten samtidigt som man kommer på sig själv med att längta efter den och sträva efter den och skada sig själv för att få vara en del av den. Skrapa på vilken yta som helst och du hittar en person som är rispad, som är lycklig, som är förvirrad och sårbar och allt det som du också är fast på sitt alldeles egna vis. Jag har ofta funderat över en sak, om alla skulle vara sig själva totalt och fullständigt. Om ingen skulle bry sig om normer och ideal och ramar att hålla sig innanför. Förstå vilket intressant samhälle detta skulle bli.

   Vi är alla trasiga och trasigare ska vi bli och därför är det så himla viktigt att vi vet att ja, vi kommer alltid vara ensamma men att vi ibland, under rätt omständigheter, kan vara ensamma tillsammans.