casajonna.blogg.se

Ett år och två månader.

Så lång blev min visit på blogg.se.

 

Efter Blondinbella-grejen hörde Devote av sig till mig och undrade om jag var intresserad av att återgå till deras bloggportal. Jag har ju haft en liten kontakt med Michaela Forni i och med att de publicerat mig tidigare. Så när hon ville träffas över en kaffe uppe på Devotes huvudkontor tackade jag ja och blev sedan rekryterad. Tänk om den 14-åriga Glamouramadyrkande Jonna hade vetat det.

 

Så när detta inlägg fått sin sista punkt lämnar jag blogg.se och återgår till min gamla blogg som jag faktiskt har kvar. Den som jag startade upp för nästan fem år sedan efter att ha fått en egen systemkamera i konfirmaionspresent. 

 

Så nu vet ni det.

www.casajonna.devote.se 

Det är det som gäller i fortsättningen.

 

 

 

 

Tror bestämt att en version av lycka är att vara full i en lekpark 02.15 en lördagsnatt tillsammans med två av de bästa personerna i ens liv. 

 

 

 

 

Jaha, då var det gjort. 

Ska se om jag kan fixa till det så att ni kan få lyssna på det här. Jäkligt roligt att få prata om ett sådant peppämne i ett forum som når ut till så många. Marie som intervjuade oss var megabra. 

 

I övrigt är jag dödsförkyld och nyser stup i kvarten. Antar att det är början på den period av året då jag får slem på stämbanden och blir hes i två veckors tid. Alltid lika fantastiskt.  

 

 

 

 

Världen är orättvis, obegriplig, obehaglig, obarmhärtig, olämplig och omöjlig.

 

Nu ska jag grotta ned mig i SvtPlay och P3 Dokumentär. Dagen har varit skit. Förutom det där lilla mejlet då. 

 

 

 

Måste pausa. Har pluggat non-stop sen klockan tio och det är jävligt bra för att vara jag. Så för att inte lacka ur helt senare så avbryter vi tråkigheterna genom en listan.

 

Gjorde du något 2013 som du aldrig gjort förut?
Japp, rest utan föräldrar. Skippat Gotlandssemestern. Fotat ett företagsjobb. Lite sånt. 

 

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?

Ja, faktiskt! Mickis och Martin fick Ruth.

 

Vilka länder besökte du?

Grekland och Storbritannien.

 

Är det något du saknar år 2013 som du vill ha år 2014?

Snö i december. För fan. 

 

Vilket datum från år 2013 kommer du alltid att minnas?

7 juli. Min 18-årsdag. Middag. Lekar. Kalla cider. Närmast tjejgängen. Euforisk cykeltur till stan. Krogendebut. Cykeltur till brygga i gryningen. Nakenbad.  

 

Vad var din största framgång 2013?
Skriveriet har ju gått väldigt bra det här året. Har fått ganska mycket publicitet. 

 

Är det någonting du ångrar?

 Ja, att jag drog igång med körkortstagandet och köpte körlektioner. Gjorde det mest för att alla runt omkring tjatade och tryckte på och sa att det var viktigt och skönt att få det avklarat. Jag var ju inte alls motiverad eller kände något behov överhuvudtaget. Därför sa jag slutligen till min körlärare, efter typ tre lektioner, att jag ville pausa eftersom det fanns annat som var viktigare. Han förstod helt och hållet och sa att det var bra att jag visste vad jag ville. Mamma och mormor fick däremot dåndimpen.  

 

Bästa köpet?
Resorna, helt klart. Men om vi ska tänka materiellt så är det fan Lilla Ben (polaroidkamerna). 

 

Vad spenderade du mest pengar på?
In och med London så blev det nog kläder tätt följt av mat och fika.  

 

Gjorde någonting dig riktigt glad?
JA. Alla fina ord om mina texter. Den bekräftelsen är både underbar och jättesmutsig på samma gång.

 

Vilka låtar kommer alltid att påminna dig om 2013?
Lykke Li - I Follow Rivers (London), Sugarplum Fairy - Sweet Jackie (Kristian Gidlund), Macklemore - Can't Hold Us (Rhodos) och Håkan Hellström - Det Kommer Aldrig Vara Över För Mig (våras när jag praktiserade på Västerås Tidning samt när första Devotekrönikan publicerades). 

 

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
G-L-A-D-A-R-E.

 

Vad önskar du att du hade gjort mer?

Lagat mer god veggiemat istället för nödlösningar. 

 

Favoritprogram på TV?

Homeland, Fröken Frimans Krig, Skavlan. Tittar inte så mycket på TV?

 

Bästa boken du läste i år?

Läste Dan Brown i sommras och han är skicklig men lite för avancerad för min smak. Har verkligen kämpat med sista delen i Torka aldrig tårar men det har gått sådär. Det har varit jättesvårt att sätta sig ned och läsa när man har ett manus som ligge roch väntar i datorn på att bli klart. Det går nästan inte att kunna läsa med ro när man bara vill göra själv. 

 

Största musikaliska upptäckten?

The 1975, The Royal Concept, Lykke Li (mer på riktigt nu) och sen har jag kommit fram till att jag älskar jazz.

 

Något du önskade dig och fick?
Jag fick en Mon Ami-mugg av Michis på min födelsedag <333

 

Högsta önskan just nu?
Ett mejl i inkorgen eller ett telefonsamtal som säger att mitt manus ska publiceras. Har dock inte skickat in det än. Men snart. 

 

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?
Massor, såklart. Men 2013 känns som ett litet uppstartningsår. Jag tar skolan med allvar men satsar mer på det som jag verkligen vill göra. Läskig men det känns bara så himla rätt. Historierna som ploppar upp i huvudet måset berättas nu så då gör jag det nu. Det är ju liksom typ det bästa och roligaste och mest fantastiska jag vet. Har ett scenario i mitt huvud som säger att om jag skiter i skrivardrömmen och går all in i skolan och går ut med toppbetyg så kommerjag hamna på ett kontor och undra vad som hade hänt om jag låtit passionen och kreativiteten flöda. Så får det ju inte bli.  

 

Vad fick dig att må bra?
Sibs, sibs, sibs. 

 

Nu: Filmkunskap och filmgenreuppgift. Sen ska jag göra ett bokomslag till Medisproduktionen. GISSA VILKEN BOK. 

 

 

 

HALLIHALLÅ. Söndag. Jobbat hela helgen. Börjar faktiskt gilla mitt jobb ca jättemycket. Mina kollegor (alltid längtat efter att få använda ordet "kollegor") är så jävla råballa att en inte kan göra annat. Börjar komma in i själva arbetet på riktigt också. Det är ju faktiskt mycket mer än att bara koka kaffe och torka bord.

 

I veckan sa jag hejdå till en person. Hon frågade om jag inte var nöjd med tillvaron som den var just nu. Var tvungen att tänka efter. Hur ser min tillvaro ut ens? Jag är 18 år. Går i skolan. Borde lägga mer energi på skolan. Har ett helgjobb på ett café. Arbetar med en riktig roman. Tampas med ordet "duktig". Drömmer. Fikar. Pratar. Har börjat engagera mig i samhällsfrågor på ett sätt som jag inte har gjort tidigare. Skrattar. Är kreativ. Är rädd. Min allra närmsta vän är min spotifylista. Ser bra filmer. Shoppar upp min lön. Har ångest. Riktig ångest. Tjaffsar med föräldrar om hemmasysslor. Planerar inför framtiden. Eller ska man säga drömmer inför framtiden? I min värld är dessa synonymer.

 

Ska vinka hejdå till livet som jag vet det om fyra månader genom att sätta på mig en ful möss och vara full på ett flak. 

 

Om några år, när jag är fattig och vilsen och ung och panikslagen, kommer jag nog att säga att jag var nöjd med min tillvaro. 

 

Men idag? Jag vet inte. Och jag har aldrig menat den meningen så mycket som jag gör nu.

 

Jag vet fan inte. 

 

 

Jag har inte skrivit på ett tag nu. Bara rättat. Korrigerat. Skrivit om. Raderat. Skrivit dit.

   Inte spontant.

   Inte det som vill ut.

Jag är liksom tömd på tunga ord och vackra meningsbyggnader. Allt blir enformigt och stifft. Tycker inte om. Tycker inte om alls.  

   För då trycker det liksom på igen. Det där lilla. Det som säger att fan Jonna, du är nog ganska värdelös ändå.

   Jag har avslutat det som jag påbörjade för nästan två och ett halvt år sedan. Det ligger inget och gnager längre. Inget som väntas på att få fortsättas med, kanske någon dag avslutas. Den dagen har redan passerats.

   Min ångest har tagit en ny form.

   Kommer det att duga? Hur ser det ens ut? Jag som blivit blind, hur kommer nya ögon att se på det?

   Ska jag eller ska jag inte skicka in det?

   Kommer jag någonsin att känna mig helt och hållet klar?

   När vet man att det är dags att släppa taget?

   Kanske det läskigaste: hur kommer jag att reagera om folk säger att det faktiskt är bra?

 

Fan. Gå och lägg dig, Fyhr. 

 

 

Här kommer lite bilder från skolans julavslutning. Ingen av bilderna är mina utan tillhör Jennie som går i min klass. Hon är en av de bättre (om inte den bästa) unga fotografer jag känner och ni hittar hennes blogg här. Ovan är jag och Josefine. 

 

Och det enda som håller våra hjärtans hopp i brand är de små orden dit vi ständigt lutar vår misär

 

Det kommer att gå över