Pyramidum

 
Då var det officiellt vår då.
Den årstid jag har allra svårast för. 
Så långt ifrån min höst. Det mörka, det kalla, det trygga.
 

Jag har bara en känsla av att när hösten kommer kryper vi in i oss själva igen. Återser den själ som vi stoppade undan i slutet av den blomstrande våren och viskar hallå till flickrummet och mörkret utanför fönstret. Det är ju trots allt i det mörkret vi befunnit oss största delen av livet. När himlen öppnar sig muttrar vi åt de gråa molnen men lyssnar samtidigt åt det välbehagliga ljudet av regnsmatter mot fönsterrutan. Utan möjlighet till annat låter vi jorden återhämta sig.  

Visst är våren vacker men den ha aldrig gett mig någonting. 
Jag tycks bara vara som allra skörast då.
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0