casajonna.blogg.se

Det är en krispigt frostig morgon. Bussen är två minuter sen och människorna runt omkring mig huttrar otåligt. Själv orkar jag inte riktigt bry mig. Den kommer när den kommer. Att hetsa upp sig för lokaltrafik känns väldigt onödigt. Bättre att utgå från att bussarna alltid kommer minst fem minuter försent. Då kan man bara bli positivt överaskad.

När den väl kommer är den redan halvfull.  Vi bildar en kö och tar oss sakta men säkert ombord. Automatiskt spanar jag efter två tomma säten för att kunna ha min väska bredvid även fast jag vet att jag ändå kommer att få ha den i knät efter ungefär tredje busshållsplatsen. När jag slår mig ned sätter jag upp ena foten på det lilla elementet som sprutar varm luft längs med väggen och pluggar genast in hörlurarna. Jag trivs egentligen väldigt bra på de här bussresorna om mornarna. Det blir som lite egen-tid där det finns plats för att tänka. Just den här dagen är det Lucy Rose som får vara bakgrundsmusik till landskapet som svischar förbi utanför. Liksom många av de andra mornarna också.

Jag lutar min panna mot den svala smutsiga rutan och sluter ögonen för en sekund. Lite sömngrus finns fortfarande kvar i ögonvrån och en gäsp infinner sig. När jag öppnar ögonen ser jag att ännu fler personer stigit på bussen och att några utav dem behöver stå upp i den ostadiga dragspelsdelen. I fönsterrutan ser jag spegelbilden av en gammal dam med en vit kappa och en liten hund samt en pojke som sitter på en utav de bak- och framvända sätena. Han har sandfärgat rufsigt hår och sitter djupt försjunken i sin mobiltelefon. Innan jag hinner reagera vänder pojken i glasrutan upp ansiktet och stirrar plötsligt tillbaka på mig.

Snabbt vänder jag bort blicken.

Men nästa gång jag vågar mig på en blick finns hans redan där. Jag är tvungen att kisa en aning för att se om det verkligen är mig han tittar på. Saker och ting blir ju lite diffusa i en smutsig fönsterruta en tidig morgon i mars. Långsamt vänder jag bort ansiktet och betraktar honom där han sitter rakt framför mig med blicken vänd mot fönstret. Jag tittar tillbaka i spegelbilden. Upprepar proceduren. Ler försiktigt och känner ett lätt sting i magen när jag inser att han ler tillbaka. Jag drar ytterligare på munnen och ser hur han brister i ett ljudlöst skratt där han blottar alla sina kritvita tänder. Så gör han plötsligt en grimas som är så ful att jag nästan blir rädd. Sen så ler han så där brett igen så att hela ansiktet lyser. Jag tittar mig omkring men folk verkar inte ha reagerat avsevärt.  Han nickar med huvudet som att det är min tur. Jag skakar lite för häftigt på huvudet så att damen bredvid tittar konstigt men han insisterar så ivrigt att jag är tvungen att ge med mig. Försiktigt tittar jag mig återigen omkring och stirrar sedan vindögt in i fönsterrutan samtidigt som jag ber till Gud att ingen annan ser. Till min förvåning hör jag ett högt skratt som kluckar glatt rakt framför mig. Jag lägger ena pekfingret diskret för munnen men kan ändå inte låta bli att le. Egentligen är vi ju bara två helt främmande personer som tittar ut genom en fönsterruta.

”Kvarngatan.” säger den automatiska kvinnorösten medan hållsplatsens namn lyser i limegrönt ovanför pojkens huvud.

Han lyfter frågande på ögonbrynen åt mig. Jag skakar på huvudet och mimar att nästa, vid nästa ska jag av. Jag trycker in den röda knappen följt av ett pling och säger till min granne att ursäkta, men jag ska av här. I ögonvrån ser jag hur han gör likadant men innan han hinner komma fram till mig ställer sig en stor kraftig man emellan oss. Bussen saktar in och dörrarna öppnas i ett öronbedövande pys. Jag kliver av men stannar några meter längre fram. Direkt kan jag skymta det sandrufsiga håret bland alla de andra hjässorna som skulle av vid samma hållplats. När han kommer fram till mig räcker han artigt fram ena handen.

”Hej, Samuel heter jag."

Sen så följer han mig hela vägen till skolans port.          

Kan vi göra det? Jag menar öppenhjärtat. För uppenbarligen så behöver vi det. På riktigt. För vi alla vet ju vad det är. Alla har vi varit i kontakt med den. För den finns ju i så många olika former.

Den kan vara kakan man snodde efter lunchen. Kommentaren som kanske inte var så lämplig till kollegan. Blicken som stirrar tillbaka i spegeln. Passet man hoppade på gymmet. Plugghögen som sakta men säkert växer och sist men inte minst - pressen på att vara den här optimala människan (som vi har pratat om).

För mig är ångest en avdomnande känsla i magen som ligger som en konstant äcklig blöt filt över en. Man får aldrig vila. Aldrig slappna av. Ibland är det mer, ibland är det mindre. Men den är där hela tiden. Ligger på sin vakt. Hugger till så fort man är ur balans. Den är så dominant att varken aptit eller glädje får någon som helst plats i det köttsliga bygget vi kallar kropp och sakta men säkert trycker ihop oss till något som inte liknar annat än en fosterställning.  

Jag skulle så gärna vilja att vi kommer överens om att sluta ha ångest allihop. Poff, bang, bom och så var den borta. Men tyvärr är det ju inte riktigt så enkelt. Så istället skulle jag vilja att vi kommer överens om att söka hjälp.

Usch, det är så infekterat det där.

Söka hjälp.

Som ett kvitto på att man misslyckats och med ens blivit en psykiskt instabil människa. Men om jag fick bestämma så skulle alla människor i hela vårt avlånga land få träffa en psykolog minst en gång i livet. Gärna fler. För det är så himlahimlahimla nyttigt att få prata av sig och få respons på tankar och funderingar av någon som faktiskt kan och vill. Det finns bra hjälp att få. Så vi kan väl tvätta bort den där psyko-stämpeln angående detta?

Bra. Tack.

Ta hand om er.