casajonna.blogg.se

En liten flicka springer så fort hon kan med andan i halsen. Benen pulsar tungt i snön och hon tittar gång på gång bak för att försäkra sig om att ingen följer efter. Flickan är rädd. Bredvid henne springer en pojke. Han skrattar och ler och flickan kan inte för sitt liv förstå vad det är som är så roligt. Men så börjar pojken plötsligt gråta. Han gråter och gråter och gråter. Flickan försöker greppa tag i pojkens jacka, försöker hejda hans fart och fråga vad det är frågan om. Men pojken saktar inte in. Pojken springer bara snabbare och snabbare och tillslut ligger han flera meter framför henne. Då ser flickan elden. Stor och majestätisk tornar den upp sig framför dem och hon inser att om inte pojken saktar in snart så kommer han att springa rakt in i den. In i eldens dansande lågor. Flickan skriker, försöker hjälpa. Skriker allt vad hon kan men hostar kraftigt av den tjocka rök som letar sig ned i hennes lungor. Pojken blir mindre och mindre. Tillslut är han bara en liten punkt i horisonten som snart ska bli förtärd av lågornas ivriga käftar.

 

En knapp vecka hade gått sedan familjen flyttat in. Jag hade så gått som möjligt försökt undvika Axels närvaro eller sökande blickar och faktiskt lyckats ganska bra. När jag kom ned till frukosten den där söndagen satt som vanligt hela sällskapet och samtalade trevligt vid matsalsbordet.

”God morgon!” utropade Elsa när hon såg mig. ”Det finns äggröra på spisen, bara att ta för sig.”

”Jag hoppas du är laddad, gumman. Vi kommer slå alla rekord i år!” sa Klas entusiastiskt.

Som vanligt under andra advent var det dags för den årliga julmarknaden på gården där alla skulle hjälpa till. Klas hävdade som alltid att just i år skulle marknaden slå sitt besöksrekord och försäljningssiffrorna skjuta i höjden. Samtliga runt frukostbordet var påklädda och redo för att ta sig ut så fort de svalt morgonkaffet. Men en kvart senare började Klas bli stressad.

”Nehe, då får vi börja röra på oss, vänner. Ut och arbeta med er!”

Inom två sekunder var alla ute ur köket. Alla utom Axel som stod kvar vid diskbänken. Just som han skulle sätta sig på stolen mitt emot mig resta jag mig upp för att gå på toaletten eller något annat som kändes mer nödvändigt.

”Varför vill du inte prata med mig?” sa han då.

Jag stannade upp.

”Varför tror du det?”

”För att jag har bott här i knappt en vecka och du har inte ens sett mig i ögonen ens en gång!” sa han och fnös.

”Du har väl inte heller varit speciellt pratglad… ” svarade jag.

”Jag pratar ju nu, eller hur?”

Han reste sig upp från sin stol och kom fram till mig. Ställde sig nära och såg mig i ögonen. Strök en hårslinga ur mitt ansikte och fäste den bakom mitt högra öra.

”Hur är det med dig nu för tiden, Klara?”

I samma sekund kom Klas in i rummet, klädd i både dunjacka och vinterkängor.

”Men kom igen nu hörni! Folk bara strömmar in! Vi behöver er vid den öppna elden.” sa han och var redan halvvägs ute ur dörren.

Snabbt tog jag tillfället i akt och smet ut i hallen. Ett ögonblick senare var jag ute på gården med bestämda steg riktade mot magasinet. Klas hade rätt, det var folktätt redan nu och av tidigare erfarenheter antog jag att det skulle komma fler. I magasinet stod flera bord uppställda längs väggen där försäljare skulle stå med sina hantverk. På stentrappen utanför var Elsa i full gång med att lägga ut granris som folk kunde stampa av sig all snö på. Ett sprak hördes plötsligt ur magasinets högtalare och Frank Sinatras röst strömmade ut över gården.    

 

Jag och Axel skulle ha huvudansvaret för den öppna elden dit folk kunde komma för att grilla äpplen eller korv för en enkel tia. Det var egentligen en utav de bästa uppgifterna eftersom man aldrig blev så där genomfrusen som man blev vid alla andra stationer.   

Jag skulle precis ta betalt av en gammal dam när Axel plötsligt dök upp alldeles bakom mig.

”Ska vi ta rast? Jag känner för en promenad.”

”Vi tar inte raster här.” sa jag. ”Bara om vi behöver gå på toa eller äta.”

”Då får vi väl stoppa i oss en knäck på vägen eller något. Kom nu.”

Han tog min hand och jag hade inte mycket att sätta emot. Jag ville inte prata med honom, men samtidigt var han det enda jag tänkte på dygnets alla tjugofyra timmar. Och helt ärligt undrade jag över vad han hade att säga. Det var ju så länge sedan.

 

Det tog en lång stund innan han öppnade munnen. Vi hade redan kommit ut på landsvägen och passerade snart kullen som ekade tom och jag undrade om han valde den här vägen med mening.  Vi var på väg mot sjön.  

”Så, vad gör du nu för tiden?”

”Går i skolan. Sjunger i kör. Inget speciellt.” svarade jag. ”Vad gör du själv?”

”Ungefär samma.” sa han. ”Minus kören då… ”

Till min förvåning skrattade jag till. Det var bara en sådan absurd tanke som dök upp, att se Axel med sitt ovårdade (om än vackra) utseende mitt i kören bland alla vattenkammade pojkar och ta i för kung och fosterland.

”Se där, hon kan skratta.” sa han.

Jag log.

”Hur känns det att vara här igen då?” sa jag.

”Nostalgiskt. Allt ser precis likadant ut. Allt utom du och din familj, ni är annorlunda.”

”Inte så konstigt.”

”Nej, det är det väl inte.” sa han. ”Tio år alltså…”

Han stannade upp. Hastigt och oförutsägbart mitt på vägen samtidigt som en allvarlig skugga drog över hans ansikte.

”Klara, jag vill att vi börjar om. Att vi glömmer. Kan vi försöka göra det?”

Jag såg på honom och la märke till en desperation så bottenlös att jag blev alldeles skör i kroppen. Han ville verkligen och vem var jag att förneka honom det. Jag kände så igen mig i hans uttryck. Känslan som speglades i hans ansikte.

Skuld.

En kort nickning och sedan var det inte mer med det. Vi vände hemåt och försökte hitta våra spår i snön eftersom mörkret börjat falla över byn. Samtalade trivsamt om allt mellan himmel och jord. Med ens kom jag på mig själv med att tycka om honom. Väl hemma på gården möttes vi av Klas som var rasande över att vi bara dragit iväg utan anmärkning. Det kunde jag ta, för jag hade faktiskt haft en riktigt bra eftermiddag.

 

Men ändå.

Trots att vi lovat varandra att glömma.

Hemligheten.

Hemligheten låg fortfarande tung emellan oss.