En julsaga - Julafton.

Jag hittade honom i magasinets innersta vrå, gömd bakom lådor och stånk. Jag satte mig bredvid och lyssnade till tystnaden, precis som han. Mellan pekfingret och tummen höll han en liten bjällra.

”Kommer du ihåg när vi var små?” sa han tillslut. ”När vi hade tittat på Polarexpressen?”

Jag log vid tanken.

”Hur vi försökte hålla oss vakna natten innan julafton för att höra när tåget kom för att hämta oss. Så att vi också skulle få en bjällra…”

”… som bara vi kunde höra.” avslutade jag.

Vi skrattade.

”Att du har kvar den där…” sa jag och tog bjällran ur hans hand.

”Ja.” sa han och ryckte på axlarna.

Jag inspekterade den. När vi var små hade vi övertalat våra föräldrar att dem inte alls hörde det plingande ljudet som dem ansågs sig göra. Det var ju bara vi som kunde göra det. Dem spelade självklart med och vi blev så där överförtjusta som bara barn kan bli så fort vi hörde ljudet från det silvriga lilla instrumentet.   

”Axel, han var väldigt gammal. Han var ju så ensam och…” sa jag.

”Säg det inte.” sa Axel och slöt sina ögon. ”Vad som helst, Klara, men säg inte att vi gjorde honom en tjänst.”

Jag tystnade och såg sedan osäkert på honom.

”Har du…? Har du någonsin sagt något till någon?”

”Nej, aldrig.” sa han högt och tydligt men blev sedan osäker han med.  ”Har du?”

Jag skakade bestämt på huvudet.

”Jag förstår inte hur vi har kunnat leva med det bara. Ensamma på varsitt håll till och med.” fortsatte han. ”Jag tänker på det ibland, ofta när jag är ensam, att om jag bara inte hade…”

”Sluta!” jag avbröt honom tvärt. ”Dra inte på dig någon jävla offerkofta nu för det var lika mycket du som jag, det vet du.”

”Men vi båda vet ju att det var jag som…” försökte han igen men jag tänkte inte ge mig.

”Lägg av, Axel! Jag tål det inte! Förresten är det som det är. Vi har straffats tillräckligt nu.”

Han tystnade.

”Så många gånger som jag bara velat ringa dig. Eller bara hoppa på tåget och hälsa på.”

Jag skämdes över mitt beteende under den första veckan när han sa så. När han så desperat försökt ta kontakt och ta upp allt till ytan igen. För hur vi än vred och vände på verkligheten så skulle den alltid finnas där.

Hemligheten.

Vår hemlighet.  

Tillslut tog jag hans hand och lutade mitt huvud mot hans axel. Som svar omfamnade han hela mig och vi grät båda två i varandras armar. Tio år av skam, skuld och skräck. Vetskapen om att ha dödat en annan människa. En människa med familj, minnen och en morgondag. Allt det hade vi bränt ned inom loppet av några minuter.

”Jag är glad att du är här nu i alla fall.” sa han tillslut med grötig röst och rödkantade ögon.    

 

En glimmande julaftonsmorgon kom och Elsa och Klas var om möjligt ännu mer stressade än vanligt. Hela sällskapet delades upp i olika arbetsgrupper som skulle förbereda diverse saker inför kvällen då hela släktskapet skulle komma. Bordet i magasinet skulle dukas för närmare fyrtio personer och mat skulle fylla deras magar. Granen skulle kläs och efterrättsbordet skulle förberedas. Jag hade huvudansvaret för granen medan Axel hamnade i gruppen som skulle bära in stolar och bord så att det räckte och blev över. När som vi sprang om varandra kastade han långa blickar och då och då kände jag en fjäderlätt beröring mot mitt lillfinger. Till min förvåning blev jag alldeles rosig om kinderna.

Klockan tre samlades alla framför Kalle Anka med en tallrik ostkaka med sylt och grädde i handen och skrattade förnöjt åt schackbrädet som målades i ett enda svep och tjuren Ferdinand som luktade på blommorna. Efter det gick jag och bytte om till min nya vinröda spetskreation medan Klas och Elsa sprang runt som yra höns för att se att allt var klart innan gästerna började droppa in.

 

Först serverades glögg medan gästerna minglade runt i magasinets skrymslen och vrår till toner av Michael Bublé. Många av fastrarna och morbröderna sågs inte mer än ett fåtal gånger per år så det fanns mycket att prata om gästerna emellan. En av mina mostrar kom fram och frågade lite om skolan medan mormor berättade vad hon köpt i julklapp till Klas. Allt var som det skulle och först nu kunde jag koppla av på riktigt när allt bara flöt på. Axel kom fram och ställde sig bredvid. Under tystnad såg vi ut över folkhavet som befann sig framför oss. Om jag blossade av en fjäderlätt beröring så flög en hel stöt genom hela mig när han plötsligt flätade samman sina fingrar med mina.

”Av alla människor här inne är du den trygga punkten jag hela tiden letar efter.” sa han utan att släppa människorna med blicken. ”Kom. Jag vill ha dig för mig själv en stund.”

Vi lämnade magasinet och sorlet av glada människor bakom oss. Axel gick först och verkade ha något i sikte som jag inte förstod vad det var.

”Vart ska vi?” sa jag och huttrade när jag såg den vita ångan som steg ur min mun.

”Nu är det jag som ska visa dig en sak.” sa han med finurlighet i ögonen.

Vi stannade till på verandan och jag såg oförstående på honom. Själv log han med hela ansiktet.

”Så…?” sa jag.

Han tittade uppåt mot verandans tak och jag följde hans exempel.

Ovanför oss hängde en mistel i rött sidenband.


Ingen natt är sådan som julaftonsnatten. Så stilla och tyst att man skulle kunna höra en suck på flera kilometers avstånd. Om man inte hade en aning om julen skulle man kunna tro att landet hört något oroväckande på radion och blivit ombädda att stanna inne.

Men om man visste.

Om man visste att just den här natten är en utav de mest speciella nätter på hela året och att familjer har samlats för att visa sin uppskattning och sin kärlek i de små stugorna skulle man älska den. Tystande som bara kan infinna sig en stilla natt i december.   


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0