casajonna.blogg.se

Att sitta inne i ett gråmålat klassrum när solen sken utanför fönstret var ingenting Iris gillade speciellt mycket. Det var så typiskt det där, varje gång lektionerna började tittade solen fram från sitt moln som den envist legat bakom hela rasten. Säkert bara för att jävlas, tänkte Iris. Bredvid henne satt Vendela, hennes bästa vän. Vendela var en sådan där lugn glad typ. En sådan som inte säger så mycket i nya sällskap men alltid har koll på läget ändå. Blyg kanske man skulle kunna kalla det. Men med Iris pratade hon såklart. Med Iris pratade hon om allt.

Ett sms trillade in i inkorgen. Det var Markus. Kan vi ses ikväll? Trots att hon förklarat för sin pojkvän ett flertal gånger att torsdagar var heliga träningskvällar verkade han inte förstå. Snabbt knappade hon in sitt svar. Nej, ska fortfarande träna. Love. Med en armbåge i sidan av Vendela stoppade hon ned mobilen och återgick till Oves högst ointressanta genomgång om däggdjur. Efter fem minuter gav hon upp. Istället fäste hon blicken på människorna utanför fönstret. Det var vår i luften och hon själv hade plockat fram sin allra tunnaste jacka. Ett otroligt efterlängtat sommarlov var inom räckhåll och hon kunde bara tänka på alla härliga dagar tillsammans med Vendela och Markus. Bekymmerslösa. Det vore egentligen bra om Vendela också hade en pojkvän. Väldigt bra faktiskt.

”Vi måste fixa en kille till dig.” viskade Iris.

”Det måste vi inte alls det, tyst nu.” svarade Vendela med blicken riktad mot tavlan.

”Jo, till sommaren, fatta vad kul!”

Vendela gav henne en trött blick som hon valde att ignorera.

”Kanske Kasper? Linus?”

Ingen reaktion.

”Viktor? Eller vänta, jag vet! Sebbe i trean. Jag har sett hur du tittar på honom.”

”Det har jag väl inte alls det!” fräste hon tyst tillbaka.

”Johodu, jag känner dig. Jag ser när allt inte är som det ska!”

Då tystnade plötslig Vendela. Hon började pilla på sina nagelband som hon alltid gjorde när hon funderade.

”Det finns faktiskt en… Och om du slutar dryga dig så kanske jag berättar ikväll!”

”Okej, jag lovar!” sa Iris och höjde händer som ett tecken på att hon gav sig.

Sedan var lektionen slut. Nere vid skåpen plockade Iris ihop sina grejer och la ned dem i väskan. Strax innan hon skulle gå grep Vendela tag i henne.

”Ikväll kommer det ligga ett kuvert i din brevlåda med en bild i. Den personen är det. Vi ses imorgon!”

Efter några timmars plugg snörade Iris på sig löparskorna och hoppade på cykeln mot spåret. Hennes föräldrar gillade egentligen inte att hon sprang ensam men om hon sprang riktigt fort idag skulle hon nog hinna hem och duscha innan de slutade jobbet. Tre dagar i veckan tränade hon löpning. Hennes kondition hade förbättrats avsevärt det senaste halvåret då hon börjat ta sin träning mer på allvar. Rundorna blev längre och längre och takten snabbare och snabbare. Tillslut hade hon nått sitt mål: att springa milen på mindre än en timme.

Idag var luften sval och vindstilla. I samma sekund som hon lyfte foten startade hon tidtagaruret på mobilen. Hon sprang aldrig med musik. Hon gillade att höra ljudet av ansträngning. Den som gillade att träna tränade för lätt. Det ska vara jobbigt, det ska vara svettigt och det ska göra ont. Det är känslan efter som är poängen. Det är den som är värd allting. Känslan av att ha lyckats.

Hennes tankar flöt över till Vendela. Hon kände sig faktiskt lite sårad över att hon inte hade berättat något om vem som hade stulit hennes hjärta. Dem brukade ju berätta allt för varandra, var det inte så? Hade inte hon ringt Vendela direkt när Markus hade bjudit ut henne på bio första gången? Och Vendela hade lyssnat tålmodigt när hon svamlande om hur söt och fin och underbar han var i hela 82 minuter. Men var det inte så bästa vänner gjorde? Iris funderade länge på vem det kunde vara. Herkel med de gröna ögonen kanske? Eller Pontus som alltid fick henne att skratta? Trots att det fanns flera möjliga alternativ kände Iris på sig att det var någon som hon inte kände.

När springturen var över stoppade hon tidtagaruret och pustade ut innan hon kunde konstatera att idag var en bra dag. 5 km på 20 minuter. Inte dåligt alls. Hon låste upp cykeln och började trampa hem. Solen var på väg ned och världen hade ett sådant där disigt kvällsljus över sig som den bara kan ha på våren. När hjulen svängde upp på garageuppfarten pirrade det till inom henne. Det här var ju riktigt spännande. Hoppas bara inte att Vendela hade glömt. Fast det var knappast troligt. När hon parkerat och låst cykeln gick hon fram till brevlådan och plockade mycket riktigt upp ett vitt kuvert adresserat Iris. Fotot måste vara inramat för brevet var hårt och hade kanter. Innanför dörren kunde hon inte hålla sig längre. Med våld och vilja slet hon upp kuvertet, ivrig över att se vad som fanns i. Men när hon två sekunder senare stod där, med innehållet i sin hand, förstod hon inte riktigt. Sedan gick det upp för henne. Hon kände absolut igen de där ögonen som såg tillbaka på henne. Bättre än vad någon annan gjorde.

I brevet låg en spegel.