Flickan på andra sidan gatan.
Jag ser en flicka gå på andra sidan gatan. Hon har brunt hår, en smal figur och är nog i min ålder om jag får gissa. Hon har en brun skinnjacka och bär på en sjukt snygg väska som hon säkert har en dator och en massa viktiga papper i. För hon ser ut som en sån. Som går och bär på viktiga papper. I ena handen, den lediga handen som inte bär på den sjukt snygga väskan, håller hon i en stor pappmugg som säkert innehåller en riktigt god varm dryck. På fötterna bär hon ett par kritvita skor. En kylig vind drar genom staden och jag drar min jacka allt tätare och ser hur hon borrar ner sina rosiga kinder i den rutiga halsduken som hon slarvigt slängt runt halsen. Hon är vacker. Jag tänker att jag skulle vilja vara den där flickan. Med en mysig rutig halsduk runt halsen och en varm pappmugg i handen. En sån som springer från ett viktigt möte till ett annat. Kanske ska hon sedan åka hem till sitt fina rum och koppla av med en massa tända ljus och en bra bok. Eller äta en god middag tillsammans med sin familj. Ett sting av avund träffar mig i magen och jag tänker återigen att livet skulle vara så himla mycket bättre om man var flickan på andra sidan gatan. Flickan utan problem.
Plötsligt slår jag ett öga på klockan och inser att jag är sen. Med snabba steg börjar jag ta mig nedför gatan samtidigt som jag försöker att inte springa in i tre små barn som ser relativt förvirrade ut. Att föräldrar inte har bättre koll på sina ungar, tänker jag för mig själv. I samma veva som jag då börjar koncentrerar mig på vart jag sätter fötterna inser jag att min högra sko har fått en fläck på insidan. Jag svär tyst för mig själv men går snabbt vidare. Alldeles för lite tid för att tänka på sådant nu. Väskan är tung och axeln värker efter att jag har släpat på den hela dagen. Kanske borde man köpa en ny som faktiskt är praktisk… Jag tittar på klockan igen. Egentligen ligger jag ganska bra till men jag fortsätter att trampa på i samma takt för jag vet mycket väl att om jag saktar in kommer ångesten som konstant bankar i bröstet att hinna ifatt. Pappmuggen bränner i handen och jag frågar mig själv varför jag egentligen köpte den. Ytterligare några slantar bortkastade på sådant som inte är viktigt. Jag är fenomenalt duktig på det, har jag kommit på. På grund utav mitt höga tempo kommer svettpärlorna på överläppen som ett brev på posten. Pannan och nacken likaså. Om jag hade haft någon hand ledig så hade jag slitit av mig den varma halsduken som klibbar mot nacken och kasta den i närmsta papperkorg. Det är lustigt det där… hur ett klädesplagg kan vara så åtråvärt på en galge i en affär och sedan, i samma stund som du fått kvittot i handen och plagget är ditt, förlora all sin glans och magi. Antar att det har att göra med människans naturliga girighet. En utav de sju dödssynderna. När det inte är ditt vill du ha det och när det väl är ditt förstod du aldrig varför. Jag tittar på klockan. Tiden är knapp men så plötsligt stannar jag. För jag inser att jag aldrig kommer att komma fram.
