Mannen och flickan.

Klockan hade slagit åtta när hon satte fingret på hans ringklocka och stampade med blöta skor utanför hans dörr. Himlen hade öppnat sig i samma stund som hon klivit av bussen och hon var nu genomsur efter den korta bitefrån busshållplatsen till hans trappuppgång. Det hade varit nära att hon låtit bli att kliva av bussen när den stannade. Så nära att hon bara stirrat ut genom rutan och låtit den föra henne vidare. Men sådant lönade sig så sällan. Hellre agera och misslyckas än låta bli och dö nyfiken. Nu stod hon i alla fall utanför hans dörr och lyssnade på tonerna som ekade inne i lägenheten efter ringklockan. Han väntade henne inte så hon undrade hur han skulle reagera. Antagligen stressad, eller på det där sättet han alltid gjorde när hon var i närheten bland folk. Som att han tryckte henne ifrån sig. Steg närmade sig dörren. Hon funderade på att hålla för kikhålet men insåg att det var för sent påtänkt. Hon ställde sig aningen närmare dörren, som för att höra hans andetag på andra sidan träet och kunde ana något som liknade en suck. Snabbt tog hon ett steg tillbaka när dörren öppnades. Just som deras blickar möttes kunde hon se en gnutta panik spegla sig i hans iris. Men han kvävde den i samma stund som den infunnit sig och återgick sedan till hans isblåa blick som trängde igenom henne inom loppet av en millisekund. Allt hon bestämt sig för att säga rann av henne. Hans kropp var stel och visade inga tecken på att hon var välkommen in.  

”Vad gör du här?” sa han utan att ändra ansiktsuttryck.

”Jag borde inte vara här, eller hur?” svarade hon. 

”Det vet du.”

Tystnaden inföll sig återigen. Trevande sökte hon hans blick som han vridit bort. Han såg trött ut. Det mörka håret låg livlöst på hjässan och hans ögon hade tappat den där gnistan som hon sett så många gånger förut. Även fast dem fortfarande var isigt blåa. Hon funderade på att vända och gå sin väg. Det här var mer skadligt än något annat. Att få stå inom samma kvadratmeter men inte få röra varandra. För det fick dem inte. Inte enligt normen, idealet eller ens livet. Han var man och hon var flicka. Trots att en kärlek så stark hade infunnit sig emellan mannen och flickan så var det inte tillåtet. Därför fick ingen veta att den ens existerade. För då skulle livet bli ganska besvärligt för både mannen och flickan. Det visste dem. Därför försökte dem hålla sig ifrån varandra. Men ibland var den där kärleken som var så stark alldeles för stark. Och ibland när inget annat i livet verkade ha någon större betydelse fanns den där starka kärleken kvar som ett sista hopp i kroppen. Ett sådant tillfälle var det nu. Det var därför hon stod här ikväll.

 

I samma stund som hon vände sig om för att gå hördes det klick klick från dörren intill hans. Någon från lägenheten bredvid var på väg ut. Snabbt greppade han ett hårt tag om hennes högra överarm och drog in henne till sig. Med en smäll stängde han dörren bakom sig och tittade ut genom kikhålet. Utanför stod hans granne och såg sig förundrat omkring över vad det var som smällde så högt alldeles nyss. Med en lättnades suck vände han sig mot henne som nu gned sig besvärat om högerarmen.

”Förlåt, jag blev bara…”

”Det är lugnt. Jag ska gå.” sa hon och började gå mot dörren igen med blicken fäst i golvet.

Hon försökte tränga sig förbi honom i den lilla hallen. Men han ställde sig i vägen.

”Nu är du ju ändå här.” sa han och log det där lilla leendet som knappt ens kunde klassas som ett leende egentligen. När ena mungipan rörde sig en knapp millimeter uppåt.

Hon stod som fastfrusen, vägde för- och nackdelar. Kunde bara tänka på det sistnämnda. Men så slöt han sina armar om henne och hon drunknade återigen i hans doft. Hans hand i nacken, hans nyckelben mot hennes panna. Skäggstubb mot tinningen, läppar mot hennes hals.

”Jag ska inte stanna länge.” sa hon.

”Tror du på det där själv?” svarade han med finurlighet i ögonen.

”Vad höll du på med? Innan jag kom, menar jag.”

Hon tog av sig jackan och gick in i vardagsrummet där en dator stod och surrade. Tv:n visade en film som säkert är bra om man sett den från början.

”Jobb. Men det kan jag göra imorgon.”

”Nej! Nej, fortsätt du… Jag kan ligga här.” sa hon och la sig i soffan.

Han satte sig bredvid och la hennes ben i sitt knä.

”Ligga här? Är det säkert?”

”Ja, jag kan titta på tv, den här filmen är faktiskt skitbra.”

”Jag fattar ingenting av den så titta du och förklara för mig sen. Men säger du det så…” sa han och skrattade medan han tog upp datorn i knät och ställde den på henens ben.

 

Sedan satt dem så. Som vilket par som helst. Som om dem hade all tid i världen att göra värdsliga saker tillsammans. Ingen brådska, ingen hets. Som om hon var en kvinna eller han en pojke. Han försjönk sig ganska snabbt in i arbetet han höll på med igen och hon kunde då studera honom utan att han märkte det. En bekymrad ådra bildades mellan hans ögonbryn och han strök lätt sin underläpp med pekfingret medan han läste. Hon blev varm i hjärtat av att veta att hon inte störde honom. Undan för undan började hon ändå titta på den där filmen som gick på tv:n. Kriminal teamet skulle tydligen få fast en mördare som flådde sina offer levande. Ganska dålig story. Men författarna började väl bli desperata eftersom allt som är värt att skriva redan har skrivits. Ändå kunde ingen film i hela världen vara lika fasansfull som verkligheten. Den vidriga verkligheten som skulle göra intrång i varje människas liv förr eller senare. För flickan och mannen hade den redan gjort det flera gånger. Varje gång de insåg att det de gjorde var fel. Men just nu, här i lägenhet med benen i hans knä, var verkligheten långt borta.

 

Han satte punkt i Word-dokumentet och fällde ihop datorn. Eftertexten rullade i raketfart på tvskärmen och klockan visade halv tolv. Hon hade somnat för ett tag sedan och andades nu tungt och rytmiskt. Han sträckte sig efter fjärrkontrollen och tryckte av Tv:n. Nu hördes bara hennes andetag. Försiktigt strök han en hårslinga som ramlat ned i ansiktet på henne åt sidan och fäste den bakom hennes öra. Plötsligt knöt han näven. Han borde inte göra så här. Borde inte känna. Hon är en flicka och du är en man, hade han försökt intala sig själv flera gånger utan vidare framgång. Det enda det hade resulterat i var en grov ångest som vred honom i smärtor var och varannan natt. Äcklades av sig själv och hela situationen. För han borde verkligen inte, men han gjorde det ändå. Han var vuxen och förståndig och borde veta bättre. Framförallt för hennes skull. Men han kunde inte. Han bara kunde inte.

 

Försiktigt lyfte han upp henne och bar in henne till sitt sovrum. Sängen som egentligen var för liten för dem båda hade dem delat förut. Han tog mödosamt av henne jeansen men lät tröjan vara på. Han klädde av sig och la sig bredvid. Innan han visste ordet av hade hon lagt sig med huvudet på hans bröstkorg och med ens blev han så där förbannad igen. Han borde inte tycka om det. Han borde inte bli fylld av sådan lycka som skulle räcka till jordens alla människor av att flickan ville sova på hans bröst. Men det blev han. Han kunde inte låta bli.         


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0