Vi är alla trasiga och trasigare ska vi bli
Det här sociala skalet som vi försöker gömma oss bakom. Det tycker jag inte riktigt om. Vi har alla hemligheter. Vi bär alla på skam. Och vi är alla osvikligt övertygade om att vi är ensamma i detta. Allt är ytligt och man påstår sig hata den där ytligheten samtidigt som man kommer på sig själv med att längta efter den och sträva efter den och skada sig själv för att få vara en del av den. Skrapa på vilken yta som helst och du hittar en person som är rispad, som är lycklig, som är förvirrad och sårbar och allt det som du också är fast på sitt alldeles egna vis. Jag har ofta funderat över en sak, om alla skulle vara sig själva totalt och fullständigt. Om ingen skulle bry sig om normer och ideal och ramar att hålla sig innanför. Förstå vilket intressant samhälle detta skulle bli.
Vi är alla trasiga och trasigare ska vi bli och därför är det så himla viktigt att vi vet att ja, vi kommer alltid vara ensamma men att vi ibland, under rätt omständigheter, kan vara ensamma tillsammans.
