casajonna.blogg.se

Ni vet novellen för Devote. Det sägs att hjärtat dör när man växer upp. Här är den första oredigerade versionen. Det var en dag då jag lyssnat på en sån där låt igen som fick mig att känna en massa saker. Saker som måste få bli svart på vitt. Då blev det så här. Låten var Signs med Bloc Party.

De tittar på oss. De vuxna. Bevittnar hur vi lever våra dagar i den så kallade ovissheten och de tror på riktigt, ja på fullaste allvar, att de vet hur det är. Hur det känns att vara oss, de unga. De otyglade och oerfarna. Man kan urskilja en beundran i deras blick, en längtan till att vara likadan. Ett litet leende som avslöjas när ena mungipan glider upp en millimeter högre än den andra. De minns hur det var, det gör de. För de är ärrade för resten av livet på både bra och dåliga sätt och de skulle kunna berätta tusen och åter tusen historier om både det ena och det andra och lära ut vad man ska göra och inte ska göra. För de vet ju, de är ju de erfarna. Samhällets ståndpelare. Det styrande loket. De starka och de ledande. Vi vet att de tittar på oss.

På senaste tiden har jag funderat över om de ljuger mer nu för tiden eller om det bara är vi som blivit bättre på att urskilja lögnerna. Eller om de ljugit så länge att det tillslut blivit deras sanning. För de vet inte allting. De vet faktiskt nästan ingenting om oss. För de har glömt bort hur man lyssnar. Vi lever i en annan tid nu. En helt annan tid än deras fluffiga pastellfärgade 80-tal. Vi försöker berätta om det på vårt eget lilla sätt men de vill inte höra på. För de är ju de erfarna och de vet ju ändå alltid bäst.

Någon dag skulle jag vilja be dem att hålla käften i några minuter. Luta sig tillbaka. Öppna hjärtat. Svälj stoltheten. Lyssna på riktigt.

De suckar, det gör de alltid, och skakar sammanbitet på huvudet. Förstår inte varför. Nej, de förstår verkligen inte varför. De varnar och hindrar och gömmer oss från alkohol vilket gör det hela så förbjudet att vi bara måste konsumera mycket mer än nödvändigt varje gång tillfälle erbjuds. För de har glömt hur fullkomligt underbart det kan vara att bara släppa och skrika och sudda ut de där jävla gränserna för en gångs skull. Sedan dansar vi tills kropparna värker och skriksjunger tills rösterna försvinner och vi hämndhånglar och lyckohånglar och bara allmänt fyllehånglar för vi älskar att hångla och vill hångla så mycket det bara går. Vi tycker att det är en fullkomligt underbar idé att visa tuttarna för E18 halv fyra på morgonen och att sedan gå barfota hem fastän det är januari och ungefär två kilometer till dörren. Vi tycker det är vackert att bryta mot reglerna och vi ser det som vår uppgift eftersom vi fortfarande etikeras som de unga och galna och oerfarna. Vi vill vara så galna som möjligt så ofta som möjligt så länge som möjligt. För vi vet att det är bråttom. Vi vet att det snart är slut.  

Vi åker lokaltrafik för att vi är minderåriga och beroende av andra. Varje morgon och varje eftermiddag stoppar vi hörlurarna i öronen, sätter på någon favorit och låtsas att vi är med i en film medan staden med all sin gråhet och allt det som vi redan sätt svischar förbi utanför. En pappa tar kort på sin sovande bebis med en iPhone och i sätet framför sitter en gammal klasskompis från lågstadiet som man inte hejar på. Nej, vi hejar aldrig på varandra. Varför vet vi egentligen inte.

Tjejer drömmer om den stora kärleken samtidigt som de suger av en kille inne på toaletten en svettig kväll på krogen i hopp om att han kanske tycker om mig då och killarna gråter i duschen för att de inte ens kan erkänna sig svaga för sig själva. Så tillslut inser man att man står inför valet att fortsätta och låta sig örfilas gång på gång på gång eller så ger man bara upp. Spelar med. Jag är också kall. Också känslolös. Ljuger för sig själv, för sina vänner, för hela världen och krackelerar lite mer för varje gång, en liten bit i taget. För vad gör man inte för lite värdighet.

Under vinterhalvåret grötar vi ned oss i cyberrymden och drömmer oss bort i redigerade och arrangerade tumblrbilder, blickar ut över våra IKEA-inredda tonårsrum och frågar oss om livet verkligen inte är mer än så här. Späder på ensamheten och ångesten genom att scrolla i feeden på Instagram, Facebook, och Twitter där alla andra naturligt verkar ha det liv som vi kämpar så hårt med att montera upp. Men i ett fint ögonblick med de närmsta vännerna inser vi att vi inte alls är ensamma utan bara tillhör en generation med ett enormt bekräftelsebehov och en nästintill osläcklig törst efter samhörighet eftersom antal likes och följare varit i fokus ända sedan vi var 11 år. Tack och lov börjar vi lära oss det nu, men så börjar istället de vuxna att tagga och hashtaga och uppdatera och fota allt som finns runt omkring dem och vi bevittnar hur de påbörjar den resa som vi precis är på väg att avsluta.

Vi ska prestera i skolan, på jobbet som vi tagit för kvällar och helger, i laget vi spelat i sedan barnsben, på gymmet för att behålla våra biceps, på de sociala medierna för att visa för hela vida världen att vi är någon av värdighet. Tillslut känner man så mycket stress och ångest och panik att man lamslås och blir plötsligt helt oförmögen att känna någonting överhuvudtaget. Sedan lever man i ett vakuum i ett antal månader och undrar vad fan det är för fel liksom alla runt omkring som ser att något inte är som det ska men som inte heller förstår. För ingen kan ju torka de tårar som inte rinner.

Om vi vill passa in så kallas vi mainstream och om vi vill sticka ut så är vi freaks. Det finns så många lagar, så många oskrivna regler, som vi förväntas leva efter och anpassa oss till och självklart gör vi också det eftersom allt vi egentligen vill är att känna den där känslan av att höra hemma någonstans.

Det sägs att hjärtat dör när man växer upp. Att allt det som brunnit och bultat och ångat sakta slocknar och tillslut inte finns mer. Stryps av ett förnuft och ett samhälle som säger att man inte kan. Det kanske är det de ser när de ler mot oss, lite sådär försiktigt när ena mungipan glider upp en millimeter högre än den andra. Glöden. Gnistan. Den som de också hade en gång i tiden. Kanske ler de inte fullt ut för att de vet att den också kommer att slockna en dag. För plötsligt knackar verkligheten på dörren och där står man, rädd och oerfaren, och förväntas börja bygga det liv som man i arton år gått runt och planerat på. För plötsligt är vi vuxna själva och som över en natt förväntas vi kunna allt det som vuxna kan och först då inser vi att allt det som varit lugnt och tryggt innan egentligen är lika ostabilt och osäkert som oss. Den kan ju vara ganska otrevlig ibland den där verkligheten. Det har man ju fått höra av alla de som blev manglade och sönderslagna, ja fullkomligt misshandlade, när det var deras tur att möta den för första gången. De som aldrig kommer våga drömma igen.

Men vi vet ju så väl vart vi vill komma och hur vi vill leva. Ibland är strukturen runt omkring bara en aning oklar. Tågluffa i Europa. Backpacka i Asien. Hoppa på planet och upptäcka världens alla bargator på obestämd tid. Göra allt det som våra föräldrar aldrig gjorde och bli allt det som de inte blev. Fast egentligen vet vi ju. Egentligen vet vi att hur vi än bär oss åt så kommer vi att sluta som dem. För PANG så står han där med stort H och det som tidigare varit så viktigt bleknar bort och allt som spelar roll är att andas in den luft som han andas ut. Så säger han att han vill bo i den hemstad som du lovat dig själv att aldrig fastna i och du svarar att självklart ska vi bo där och så plötsligt börjar magen växa och du inser tillslut, när du håller ditt eget barn i din famn för första gången, vad livet verkligen handlar om. Kanske kan vi nöja oss då. Kanske vet vi mer om livet för att kunna kalla oss lyckliga i den stunden. Men nu är det en mardröm. För vi vill aldrig nöja oss, nej, vi vill inte blekna. Vi vill vara så galna som möjligt så ofta som möjligt så länge som möjligt. Vi vet att för att upptäcka det oupptäckta måste man tro på det omöjliga.

Men vi vet att de tittar på oss. Studerar varje rörelse vi gör, varje beslut vi fattar. Jag önskar så att de kunde veta hur det är. Önskar så att de kunde minnas hur det var att vara ung, oerfaren, otyglad. Vi befinner oss i en annan tid nu, en ny tid, och vi är de första som lever i den. Alltså finns det inga recept från deras fluffiga pastellfärgade 80-tal som garanterat kommer att fungera. Vi måste själva upptäcka det som ligger framför och runt omkring oss. Kanske lyckas vi med allt det som de tidigare misslyckats med när det är vår tur att bli samhällets ståndpelare och det ledande loket. Kanske går allt åt helvete. Men inte skulle det sluta så, nej det kan jag aldrig tro. De tittar ju på oss. Vakar över oss. Suckar åt oss fastän vi kan urskilja en beundran i deras blick. Vi vet att det är svårt att förstå när vi försöker förklara för vi talar inte alltid samma språk, men om de någon dag håller käften i några minuter, lutar sig tillbaka, öppnar hjärtat, sväljer stoltheten. Lyssnar på riktigt.

Då kanske vi kan börja titta tillbaka.