Vi kan aldrig vara fel

Sacomässan, 29 november 2013

 

   Vi är på Sacomässan med skolan. Den stora salen är full av människor som febrilt söker efter en värdig framtid. Pulsen är hög.

   Jag, Josse och Evelina har kassar från universitet från både norr och söder. Majoriteten av dem kommer vi att slänga i närmsta papperskorg så fort tillfälle ges.

   Evelina vill kolla upp en make up-skola. Vi går fram till deras monter. Fyra tjejer och en kille står som ambassadörer. Killen har plockade ögonbryn, rouge, mascara, läppglans. Han har en smal kropp. Skulle anses som typisk feminin. Vi väljer honom. Vi tycker han är cool.

   Jag och Josse ställer oss i bakgrunden och låter Evelina ställa sina frågor. Killen svarar entusiastiskt. Ja, det är en bra skola och ja, det finns massvis med jobb när man pluggat färdigt. Han är verkligen i sitt esse. Duktig på att prata. Gillar det han gör.

   Plötsligt dyker ett gäng killar upp bakom oss. De är kanske fem stycken. De börjar med att kommentera Evelinas rumpa. Sedan ser de killen. Nästan genast börjar de fnissa och peka. Viskar lite för högt:

”Kolla läpparna.”

”Kolla håret.”

   Sedan kläcker en ur sig:

”Vart fan är ballen?”

   Killen försöker ignorera dem. Vänder sig åter till Evelina och fortsätter att informera om sin skola. De börjar åma sig och frågar vart de ska gå om de också vill bli sminkade. Killen hänvisar lugnt till make up-artisterna en bit längre bort. De suckar och säger att de vill bli sminkade av honom och honom endast.

   Ungefär här kikar jag och Josse över axeln och blänger förbannat på dem. Men de märker inte. De bara skrattar högt och pekar på killen som valt att sminka sig.

   Han blir nervös. Kommer av sig. Skrattar till nervöst. Flackar med blicken mellan Evelina och killarna där bakom. Man ser verkligen hur ont det gör i honom. Hur han förberett sig på att få möta sådant här. Tillslut frågar han försynt:

”Var det något mer du undrade?”

   Vi säger nej och tackar för oss. Sedan fortsätter vi vår gång mellan högskolor och universitet. Kastar nästan genast ur oss hatiska kommentarer mot killarna som stått bakom. Ångrar oss djupt att vi inte bara vänt oss om och sagt: ”MEN DRA ÅT HELVETE ERA JÄVLA ÅSNEARSLEN.”

   Lovar mig själv att hädanefter alltid göra det. Säga ifrån. För sådant här ska fan inte få förekomma.

 

   2013 stod för ett feministiskt uppvaknande för min del. Men för mig har det inte bara handlat om att kritisera och motarbeta den patriarkala strukturen som finns idag. Delvis så gör det de, men som sagt; inte bara.

   För mig handlar det om att kritisera alla typer av normer och stereotyper som finns i vårt samhälle. Att kritisera alla de regler som står inpräntade i allas hjärnor. De regler som måste följas vare sig man vill eller inte. Små pojkar ska ha blåa kläder och leka med bilar och actionhjältar och små flickor ska bära rosa klänningar och leka med dockor och göra pärlhalsband. Tonårskillar ska vara ashårda och skrika BÖG så fort tillfälle uppstår och tonårstjejer ska ha stora bröst, minimal midja och stor röv. Vuxna män ska ha kostym och vara sjukligt framgångsrik. Vuxna kvinnor ska klara allting. Alltid vara glada, aldrig jobbiga. Detta är i stora drag. Det finns miljontals liknande faktum vi måste hålla oss till. Vi får inte klä oss hur vi vill. Inte sitta hur vi vill. Inte vara hur vi vill. Knappt ens känna hur vi vill.

   Killar ska pussa på tjejer. Allt annat är äckligt och konstigt. Invandrare är över lag lite mer kriminella än svenskar som är födda i landet. Det är ett faktum. För att citera Jimmie Åkesson rakt av.  

   Under mina tidigare tonår var jag otroligt mån om att passa in i den här bilden. Ganska så fort märkte jag att jag inte alls stämde överens med den bilden överhuvudtaget. Men jag fortsatte att envisas. Ville ju vara rätt. Jag var 14 år och trodde att jag skulle bli utdömd om jag inte höll mig till den mall som fanns att anpassa sig efter. Alla vet reglerna. Och den stackars sate som inte gör det, han blir snart mycket väl informerad om det.

   Jag gick runt och ansåg mig vara misslyckad nästan dagligen. Varje dag påmindes jag om att jag inte var som jag borde vara. Antingen var det de ena eller det andra.

   Till exempel så sa jag att jag ville bli journalist. Författare kunde man ju inte bli. Det var konstigt.  

   Detta fortsatte i flera år.

   När man går runt med sådana negativa tankar om sig själv så bryts tillslut både självkänsla och självförtroende ner. Det skulle komma en dag då allt bara small till. Jag kastades in i den hittills svartaste perioden av mitt liv. Jag var splitter och spillror av självhat. Ett enda stort misslyckande.

   Därefter insåg jag att detta är ju helt fel. Redan som barn lär vi oss hur vi förväntas vara. Slå upp en leksakskatalog. Se en Disney-film. Titta på de separerade avdelningarna i klädaffären eller gå ut på fucking gatan. Och vi vet vad som händer om vi inte är just på det sätt som vi förväntas vara. För det ser vi varje dag. I skolan. På arbetsplatsen. På stan. Eller på en studentmässa i Stockholm. Vi kan inte gå runt och känna oss misslyckade för att vi inte lever upp till ett ideal som inte går att gestalta. Vi kan inte fortsätta tänka att vi är fel så fort vi gör något som känns helt rätt för oss men helt otänkbart för vår omgivning.

   Vi kan aldrig vara fel.

   Killarna som fnissade och pekade. Som viskade lite för högt. Som fick den ensamma sminkade killen att komma av sig. Tappa bort sig. Som gick på fem mot en. Som alla hade exakt likadana vinterjackor. Som aldrig någonsin skulle våga ställa sig framför tusentals människor i smink och tighta jeans.

 

   Vart fan är ballen?  

 

           


Kommentarer
Postat av: Malin

Alltså SHIT vad bra skrivet. Grymt!!!

Svar: Tack!!!
Jonna Fyhr

2014-01-13 @ 08:02:54
URL: http://malinjuhlin.blogg.se
Postat av: knut

Asså shit va irriterad jag blir när jag läser detta... men så jäkla bra skrivet Fyhr!!

Svar: Tack Knut!
Jonna Fyhr

2014-01-13 @ 11:51:00
Postat av: Emelie

Otroligt starkt och bra inlägg!!!

Svar: Men tack så mycket!!
Jonna Fyhr

2014-01-13 @ 18:18:39
Postat av: Bella

Så mycket kärlek till dig kompis!!

Svar: <3<3<3
Jonna Fyhr

2014-01-13 @ 19:46:08
Postat av: Tobias

Bra Jonna. Det är lite äckligt när det manliga könsorganet tillskrivs egenskaper som exempelvis mod. "Vart fan är ballen?", "Grow some balls!" etc.

Svar: Ja men visst är det!
Jonna Fyhr

2014-01-13 @ 20:07:26
Postat av: .

Bra skrivet, vilka duschebags som böjade hojta :)

Svar: Tack!!
Jonna Fyhr

2014-01-13 @ 20:51:40
Postat av: Mickis

Jonna du skriver med sån känsla, jag kände nästan av killarna bakom ryggen!
Jag är helt övertygad om att du nästa gång säger ifrån, om den eller dem på andra sidan då verbalt ger sig på dig (vilket jag tvivlar på) så behåll lugnet och ställ öppna frågor där de här obildade personerna inte har möjlighet att svara Ja eller Nej, de kommer gå därifrån!
Jag önskar jag var lite mer som du när jag var 17-19år.
Kram

Svar: Att behålla lugnet är A och O. Finner det faktiskt intressant hur sådana här människor tänker. När man pratar med de på riktigt så brukar de faktiskt inte alls tycka så som de uttryckt sig. Tack, M!!! Blir såsåså glad. Stor kram tillbaka
Jonna Fyhr

2014-01-14 @ 13:26:42
Postat av: Linnea

Satan va du är bra!

2014-01-14 @ 23:22:19

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0