187 ord
Jag har inte skrivit på ett tag nu. Bara rättat. Korrigerat. Skrivit om. Raderat. Skrivit dit.
Inte spontant.
Inte det som vill ut.
Jag är liksom tömd på tunga ord och vackra meningsbyggnader. Allt blir enformigt och stifft. Tycker inte om. Tycker inte om alls.
För då trycker det liksom på igen. Det där lilla. Det som säger att fan Jonna, du är nog ganska värdelös ändå.
Jag har avslutat det som jag påbörjade för nästan två och ett halvt år sedan. Det ligger inget och gnager längre. Inget som väntas på att få fortsättas med, kanske någon dag avslutas. Den dagen har redan passerats.
Min ångest har tagit en ny form.
Kommer det att duga? Hur ser det ens ut? Jag som blivit blind, hur kommer nya ögon att se på det?
Ska jag eller ska jag inte skicka in det?
Kommer jag någonsin att känna mig helt och hållet klar?
När vet man att det är dags att släppa taget?
Kanske det läskigaste: hur kommer jag att reagera om folk säger att det faktiskt är bra?
Fan. Gå och lägg dig, Fyhr.
Din krönika som blev publicerad, bland det bästa jag läst. H.E.L.E.T.E så naken och så rörande. Det var som att ta mina tankar och skriva ner de. Den var ovanligt lång men blev aldrig ältig. FYFAN VAD DJÄVULENS BRA!!!!
All cred till dig.
