kappa - gina tricot / 100 år gammalt linne - vila / skor - vagabond
Igår var det Hundradagarsfesten för alla treor i Västerås och det var helt jävla otroligt roligt. Det var liksom alla klasser man gått i på ett och samma ställe. Dansade mig svettig trots att jag hade ett linne med helt öppen rygg. Klockan 00.00 sjöng alla studentsången och sen konstaterades det att nu är vi nere på tvåsiffrigt. 99 dagar kvar. Herrejävlar.
Idag går det däremot väldigt, väldigt långsamt. Jag har googlat om Mc Donald's har hemkörning samt grottat ned mig i soffan framför x antal avsnitt av Sherlock. Så pass.
kimono - H&M / byxor - mammas gamla / halsband - bikbok och emmas
Ni är några stycken som hittat hit efter Blondinbella-grejen. Det känns lite som att jag står i mitten av ett rum med en massa främlingars ögon riktade mot mig.
Hej och välkomna typ. Kul att ni är här<3
Efter att chefen på Västerås Konstmuseum kommit över vårt brev till Blondinbella blev vi VIP-inbjudna till vernissagen för den nya utställningen The Beginning is Always Today som är en samling av feministisk konst från Skandinavien under 1900-talet fram till idag.
Vissa verk förstod vi inte, andra tyckte vi var alldeles för radikala. Några var helt fantastiska och somliga helt okej.
Efteråt bjöds det på libanesisk buffé!
Jag hade aldrig ätit det förut och blev mer än glad när jag såg det stora vegatariska utbudet. Bland annat falafel och hummus. Nomnom.
Folk berömde och ville prata feminism. Så himla härligt.
Ni som vill läsa mer om utställningen -
klicka här
Igår vid lunch tog jag och Johanna tåget till Stockholm. Emma som slutade skolan lite senare kom med tåget efter. Det var dags för det vi väntat på sedan i höstas. James Arthur på Fryshuset.
Jag hade på mig den blåa kappan från den där framgooglade sidan och mammas svindyra kostymbyxor. Det regnade som bekant HELA dagen i Stockholm och då snackar vi inte duggregn utan riktigt drygt snöslaskregn.
Efter några timmar på stan/ärende var det dags att få något i magarna. Efter många om och men hamnade vi på Friday's.
Jag tog vegetarisk quesadillas som var helt okej gott. Hittade dessutom en öl som jag tyckte riktigt mycket om. Vi pratade om det absurda i att vi snart blir sambos och dessutom lämnar landet. Helt jävla galet egentligen.
Sen SEN tog vi tunnelbanan mot Fryshuset. Johanna var så nervös (?) att hon mådde illa. Förstår ni då hur mycket fangirl det finns i henne när det kommer till den här mannen?
Efter att ha stått i kö i regnet och hängt av oss jackorna delade vi på ytterligare en öl och började nynna på favoritlåtar, ta instagrambilder och bara allmänt peppa sönder.
Sen JÄVLAR gick han på. Och alltså. Jag har varit på en del konserter genom mina 18 år och jag har tamejfan aldrig någonsin upplevt något som liknar det här. Jag har aldrig sett en människa vara på så rätt plats som den här mannen var igår. Som han älskar det han gör. Det faktum att det var en relativt liten lokal vilket minskade avståndet mellan scenen och publiken gjorde dessutom så himla mycket. Helvete vilken atmosfär. Gåshud, gåshud, gåshud.
Johanna, vars livsmål är att föda James Arthurs barn, hanterade det hela ganska bra.
Fantastiska jävla människa. För er som inte vet vem han är så vann han brittiska The X Factor 2012. Om ni vill höra en liten del av det vi fick uppleva igår så kan ni kopiera rubriken osv.
Så här ser Nordström, Hansson och Fyhr ut i total eufori. När han körde Is it love? som extranummer och fullkomligt gick loss på gitarren och allt kändes som en film bröt jag ihop jag med. Jag som inte ens har särskilt lätt för att gråta? När konserten var slut tog vi oss tillbaka till centralstationen för att vänta in Emmas syster Ida som lovat oss sovplats. Där blåstes det upp luftmadrasser och erbjöds fotmassage eftersom våra trampdynor inte alls mådde särskilt bra vid den tidpunkten. Hos Ida alltså, inte på centralstationen...
Imorse köpte vi med oss frukost och tog tåget tillbaka till Västerås.
Det var inte optimalt att somna 02.30 och gå upp 07.30. Dokumenterat ovan.
Att åka tåg måste ju höra till det mest avslappnande en människa kan göra.
När jag kom hem börjades det fixas inför en vernissage. Men det tar vi en annan gång.
Idag åker jag, Johanna och Emma till Stockholm för att hänga, avchecka ett möte (pirr) samt SE JAMES ARTHUR LIVE. Ni anar inte peppen. Som vi avgudar den mannen/rösten. Dessutom ger han oss brittvibbar. Och vi älskar ju brittvibbar.
I lördags var jag och en bunt andra tjejer hemma hos den här sötingen för att fira hennes 19 fyllda år.
Här är en vän som börjat tröttna på att vara med på bloggbilder.
Bästa presenten var storpacket O'boy plus 4 liter mjölk samt sju koppar som representerade veckans alla dagar. Emma har ju ett mer eller mindre sjukligt beteende när det kommer till O'boy. Antalet skedar O'boy-pulver är fortfarande hemligt.
Så jävla roligt.
En brieost fick hon också!
Amanda och Malin var där.
Och Michis var fin i håret.
Planen var utgång men när timmarna började ticka på tappade vi festsuget totalt och hängde istället kvar på Emmas uppvärmda altan tills klockan slog 03.00.
Alla säger att det doftar vår. Och ja, det märks att man är törstig på D-vitamin när välmåendet får ett lyft genom bara tio minuter i solsken. Jag som inte ens gillar våren. Får alltid en mild jävla icke-diagnotiserad vårpsykos så här års. Så som de flesta blir på hösten, så blir jag på våren.
I söndags rensade jag Emmas garderob på lånefynd. I klädvalet ovan är halsbanden, leojackan och den transparenta tröjan hennes ägodelar. The perks of having your friend as your neighbour.
Utdrag:
Ibland vällde något upp inom henne. Det var som en vind som hejdlöst virvlade runt mellan hennes mage och bröstkorg. Hon definierade det som ångest. Ångest eller en längtan till något som hon inte visste vad det var.
Som vanligt fick det henne för en sekund ur balans.
Rubbade hennes tillvaro.
Sedan rätade hon på bröstet igen. Kvävde impulsen att ringa Lykke. Velade för ett ögonblick. Knappade sedan in ett enkelt meddelande.
Kan jag ringa?
Hon ville prata med någon. Bara prata. Scenariot var redan klart. Hon skulle säga: nu är det jobbigt igen och Lykke skulle tålmodigt slå sig ned på andra sidan luren och svara: på vilket sätt den här gången?
En vibration kändes genom bordet och mobilskärmen lystes upp.
Ja, ring nu isf
Hedvig bet sig på tumnageln. Spelade upp det eventuella samtalet i huvudet. Sedan svarade hon:
Det är lugnt, det löste sig
För det spelar ingen roll hur mycket man grubblar, ältar och förklarar. Man kan inte prata om allt. Det går inte att prata om allt. Det finns gränser som inte borde passeras.
Och oavsett om det är någon som skulle vilja förstå så finns det ingen som någonsin skulle kunna förstå för hur i helvete skulle någon kunna förstå något sådant.
Det var några stycken som undrade vart min polaroidkamera är köpt. När jag var i London för några månader sedan hittade jag den på Urban Outfitters för 90 pund. Märket är Fujifilm och modellen heter instax mini 8.
Jag älskar den mer än allt. Truly. Den är fantastisk.
Man måste dock köpa till film (som är svindyr) men få att rymma från den här digitala jpeg-tiden genom att hålla en RIKTIG BILD i sin hand är bara så himla äkta. Jesus, man tillhör verkligen den generation som knappt vet vart frimärket ska sitta.
Av uppenbara skäl då vi precis besökt Big Ben innan detta inköp ägde rum döpte jag den till Little Ben.
Ehm.
Alltså.
Det här blev ju... som det blev. Ganska snart efter att vi publicerat rann det iväg typ väldigt fort och försvann ur vår kontroll.
Men responsen, hörrni. Ni är ju helt fantastiska. Så många människor med så vettiga åsikter. Och så många fina ord som vi fått höra under de här dagarna. Gud, vi finner inga ord.
Vi vet att det är många som tycker att det är fel att vi tog med hennes sexuella övergrepp. Och när ni lägger fram det på det sätt ni gör så inser vi att, jo vi gick nog över gränsen där. Meningen var att visa konkreta exempel på varför feminism behövs. Men det blev fel och vi förstår det.
Nu vill vi mest bara säga tack. Tack för allt stöd och tack för att ni ville hjälpa oss att dela vår syn på feminism.
Tack, tack, tack.
Jonna och Johanna
Vi är två tjejer på 18 år som hör till den generation som följt dig och din blogg från start. Vi anser att det du gör är anmärkningsvärt. Du har tagit dig oerhört långt och är en förebild för många unga kvinnor. Ett praktexemplar på att det lönar sig om man jobbar hårt. Du har arbetat dig till en stor skara makt för att vara en så pass ung människa. Vi beundrar dig för det.
Men igår missbrukade du dock den makten.
När du var 17 år blev du under en resa till Italien utsatt för ett sexuellt övergrepp då en man stoppade upp sina fingrar i ditt underliv så hårt att det började blöda på en nattklubb. Under natten mådde du så illa att du kräktes och avbröt resan dagen därpå för att åka hem till Sverige. Du försökte polisanmäla men det gick inte utan vittne, eller hur?
Näthat har varit en del av din vardag sedan du var 16 år gammal. Vanligtvis är det män som säger att de ska våldta och mörda dig. Som säger sig vilja steka dina bröst i smör. Postar brev direkt i ditt brevinkast som innehåller avföring och sperma. Du har gjort 11 polisanmälningar, inget har någonsin gått vidare, visst stämmer det?
Låter detta bekant, Isabella? Det är dina egna ord. Från det här inlägget: http://blondinbella.se/2013/02/min-story-nathatet/
I Egoboost i maj 2012 startar du kampanjen Size Me. Du säger att du och redaktionen är trötta på sjuka ideal och vill visa på mångfalden av kvinnokroppen. Egoboost har också från början varit mycket tydliga med att neka retusch av magasinets bilder. Du har också nämnt att du under dina tidiga tonår led av matångest och har därefter argumenterat för att man som kvinna får äta precis vad man vill utan att behöva känna någon typ av ångest överhuvudtaget. Detta var och är verkligen fantastiskt, Isabella.
Igår skrev du detta på din blogg:
”Jag är inte feminist, utan tycker att feminister är ett gäng kränkta vita medelklass-kvinnor sittandes med rödvin runt ett bord och hittar på frågor att strida för. ”Hörni vad sägs om fler kvinnor i styrelser? ”Inte för att jag känner så många som vill sitta i en styrelse men ändå”. ”Hörni, det där med att få vara toppless inne på badhus, är inte det en kul grej att strida om? Vad säger ni har ni tid nästa vecka? (klunk)” ”Absolut, inte för att jag vill vara topless men det är nog bra ändå”.”
Vi vill nu klargöra en sak.
En feminist arbetar, argumenterar och kämpar ständigt för att kvinnor ska få samma rättigheter som män i arbetslivet och på samma villkor kunna ta sig fram på arbetsmarknaden. En feminist arbetar, argumenterar och kämpar ständigt för att kvinnor ska slippa utsättas för sexuella övergrepp. Även för att kunna anmäla och för att inte få dessa anmälningar bortslagna på grund av bristande bevis. En feminist arbetar, argumenterar och kämpar ständigt för att det grovt sexistiska näthatet mot kvinnor ska minska. En feminist arbetar, argumenterar och kämpar ständigt för att belysa samt hylla kvinnokroppens mångfald samt för att minska riskerna för ätstörningar och hälsoproblem bland unga tjejer.
Genom ditt utlåtande under gårdagen, genom de små ord som når ut till tusentals människor, har du inte bara tydligt visat att du inte är insatt i ämnet överhuvudtaget utan också kränkt dessa kvinnor och mäns dagliga arbete, argumenterande och kamp. För det finns människor, Isabella, som varje dag arbetar för att tjejer och kvinnor inte ska behöva utstå de saker som du har fått utstå. Och vet du vad? Dessa människor kallar sig feminister.
Vi har som sagt följt dig i några år. Vi vet dina ståndpunkter och dina värderingar. Vi begär inte att du hädanefter ska kalla dig feminist. Men vi ber dig att hädanefter undvika att uttala dig om detta då det står klart att du inte vet vad du pratar om. Dessutom är det mycket tydligt att du sympatiserar med feminismen på flera punkter.
Du är en av Sveriges största bloggare och det sitter många unga kvinnor på andra sidan datorskärmen och läser din blogg. Vi behöver feminism för att dessa unga kvinnor inte ska behöva vara rädda för att gå hem ensamma om kvällarna, för att dom ska kunna bära vilka kläder när och hur dom vill och framförallt för att dessa kvinnor ska kunna växa upp i ett samhälle utan ett patriarkat som annars kommer att bidra till dessa unga kvinnors psykiska och fysiska ohälsa. Du har själv kritiserat detta patriarkat, förmodligen omedvetet, samt fått utstå en del av de konsekvenser som denna samhällsstruktur leder till.
Vi tycker det är dags att du inser det nu.
Isabella, (eller ska vi kanske kalla dig Blondinbella efter ditt första bolag?) dina företag har du kunnat starta och driva tack vare feminismen. Du har kunnat engagera dig i det som intresserar dig tack vare feminismen. Om det inte vore för feminismen så hade inte kvinnan haft någon talan i detta samhälle. Ingen kvinnoröst skulle nämligen få bli hörd. Det fanns en tid då Sverige såg ut så. Men inte längre. För det har blivit bättre. Tack vare feminismen.
Vi vill avsluta genom att be dig att öppna ögonen. Öppna ögonen för din rätt att kunna leva det liv du lever. Din rätt till att få driva din blogg. Din rätt till att få kontrollera din egen ekonomi. Din rätt till att få säga till din man vad du tycker och tänker. Din rätt till att få ha åsikter. Till att inte behöva hålla käften.
För är det verkligen det du vill, Isabella?
Hålla Käften?
Med vänliga hälsningar,
Jonna Fyhr och Johanna Nordström
Sista dagen i London var kommen. Vi började med att inviga min nyinförskaffade lilla sak. Vi döpte den till Little Ben.
Och besvikna blev vi inte.
Sedan hittade vi ett fabulöst litet häng där det serverades en fantastiskt frukostbuffé. Bonne Bouche hette det. Tips!
Frukt, yoghurt, nötter, äggröra, toast, kaffe i hundra olika former, juice, etc.
Vi var något förargade över att vi hittade detta sista dagen.
Emma ville ha scones. På menyn stod det "Scone". Singular. Så hon köpte två. Sen visade det sig att en scone var lika stor som hennes ansikte. Men den andra gav hon till en frusen uteliggare lite senare!
Vi hade bestämt oss för att turista.
Mina älsklingar.
Vi började med Big Ben.
Instagram såklart.
Bland alla småpussande kärlekspar kände vi att: nä. fuck off.
Så vi gjorde på ett annat sätt.
Sen King's Cross!!!!!
Det fanns en liten affär i ett litet hörn. Vi dog. Egentligen planerade vi ju att åka till Harry Potter World men fick inte tag i några biljetter. Därför var ju detta en liten kompromiss.
Mot kvällen funderade vi på att antingen pubhänga eller gå på bio. Men jag fick panikont i magen och var tvungen att gå hem och lägga mig i fosterställning. Men efter lite vatten och lite ätbart blev det bättre. Här kramas jag med Emma.
Sen gick vi ned till restaurangen vi åt på första kvällen. Här kramas jag med Michis.
Michis hade köpt ett nytt mobilskal och var happi.
Och Johanna och Emma kollade Wi-Fi vilket var det absolut viktigaste i valet av matställe.
Sen gick vi till rummet och packade ihop våra saker. Vi skulle upp mitt i natten för att ta oss mot flygplatsen och sedan ta oss tillbaka till Sverige. Det var bittert. Jävligt bittert.
Men i oktober ser det ju ut som att vi ses igen, lilla London.
Hattfesten var på Sjökrogen och förfesten hemma hos mig. Bra jävla folk det här. Och bra jävla natt.
Världen är orättvis, obegriplig, obehaglig, obarmhärtig, olämplig och omöjlig.
Nu ska jag grotta ned mig i SvtPlay och P3 Dokumentär. Dagen har varit skit. Förutom det där lilla mejlet då.
Mamma tycker hängselbyxa är gravidklädsel och jag tycker jag är asfashion. Men alltså, så jävla sköna? Typ mysbralla? 5/5 läppstift.
Idag har jag gjort mina naglar fina hos min föredetta lagkompis Hanna och inväntar nu skjuts av Eve för att åka med tjejerna och köpa hämtmat. Melodifestivalen ikväll ju.
