casajonna.blogg.se

Måste pausa. Har pluggat non-stop sen klockan tio och det är jävligt bra för att vara jag. Så för att inte lacka ur helt senare så avbryter vi tråkigheterna genom en listan.

 

Gjorde du något 2013 som du aldrig gjort förut?
Japp, rest utan föräldrar. Skippat Gotlandssemestern. Fotat ett företagsjobb. Lite sånt. 

 

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?

Ja, faktiskt! Mickis och Martin fick Ruth.

 

Vilka länder besökte du?

Grekland och Storbritannien.

 

Är det något du saknar år 2013 som du vill ha år 2014?

Snö i december. För fan. 

 

Vilket datum från år 2013 kommer du alltid att minnas?

7 juli. Min 18-årsdag. Middag. Lekar. Kalla cider. Närmast tjejgängen. Euforisk cykeltur till stan. Krogendebut. Cykeltur till brygga i gryningen. Nakenbad.  

 

Vad var din största framgång 2013?
Skriveriet har ju gått väldigt bra det här året. Har fått ganska mycket publicitet. 

 

Är det någonting du ångrar?

 Ja, att jag drog igång med körkortstagandet och köpte körlektioner. Gjorde det mest för att alla runt omkring tjatade och tryckte på och sa att det var viktigt och skönt att få det avklarat. Jag var ju inte alls motiverad eller kände något behov överhuvudtaget. Därför sa jag slutligen till min körlärare, efter typ tre lektioner, att jag ville pausa eftersom det fanns annat som var viktigare. Han förstod helt och hållet och sa att det var bra att jag visste vad jag ville. Mamma och mormor fick däremot dåndimpen.  

 

Bästa köpet?
Resorna, helt klart. Men om vi ska tänka materiellt så är det fan Lilla Ben (polaroidkamerna). 

 

Vad spenderade du mest pengar på?
In och med London så blev det nog kläder tätt följt av mat och fika.  

 

Gjorde någonting dig riktigt glad?
JA. Alla fina ord om mina texter. Den bekräftelsen är både underbar och jättesmutsig på samma gång.

 

Vilka låtar kommer alltid att påminna dig om 2013?
Lykke Li - I Follow Rivers (London), Sugarplum Fairy - Sweet Jackie (Kristian Gidlund), Macklemore - Can't Hold Us (Rhodos) och Håkan Hellström - Det Kommer Aldrig Vara Över För Mig (våras när jag praktiserade på Västerås Tidning samt när första Devotekrönikan publicerades). 

 

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
G-L-A-D-A-R-E.

 

Vad önskar du att du hade gjort mer?

Lagat mer god veggiemat istället för nödlösningar. 

 

Favoritprogram på TV?

Homeland, Fröken Frimans Krig, Skavlan. Tittar inte så mycket på TV?

 

Bästa boken du läste i år?

Läste Dan Brown i sommras och han är skicklig men lite för avancerad för min smak. Har verkligen kämpat med sista delen i Torka aldrig tårar men det har gått sådär. Det har varit jättesvårt att sätta sig ned och läsa när man har ett manus som ligge roch väntar i datorn på att bli klart. Det går nästan inte att kunna läsa med ro när man bara vill göra själv. 

 

Största musikaliska upptäckten?

The 1975, The Royal Concept, Lykke Li (mer på riktigt nu) och sen har jag kommit fram till att jag älskar jazz.

 

Något du önskade dig och fick?
Jag fick en Mon Ami-mugg av Michis på min födelsedag <333

 

Högsta önskan just nu?
Ett mejl i inkorgen eller ett telefonsamtal som säger att mitt manus ska publiceras. Har dock inte skickat in det än. Men snart. 

 

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?
Massor, såklart. Men 2013 känns som ett litet uppstartningsår. Jag tar skolan med allvar men satsar mer på det som jag verkligen vill göra. Läskig men det känns bara så himla rätt. Historierna som ploppar upp i huvudet måset berättas nu så då gör jag det nu. Det är ju liksom typ det bästa och roligaste och mest fantastiska jag vet. Har ett scenario i mitt huvud som säger att om jag skiter i skrivardrömmen och går all in i skolan och går ut med toppbetyg så kommerjag hamna på ett kontor och undra vad som hade hänt om jag låtit passionen och kreativiteten flöda. Så får det ju inte bli.  

 

Vad fick dig att må bra?
Sibs, sibs, sibs. 

 

Nu: Filmkunskap och filmgenreuppgift. Sen ska jag göra ett bokomslag till Medisproduktionen. GISSA VILKEN BOK. 

 

 

 

 

Jag har noterat att det varit en ganska allvarsam ton här ett tag. Det är ju bra på sitt sätt. Mycket viktigheter som kommit ut, osv. Men nu är det ju inte bara "skriva roman/dricka rödvin/vem-är-jag-ångest/Lykke Li" i Fyhrs liv. Särskilt inte när en vän nyligen nådde 10 000 (!) följare på Twitter där hon dagligen får utlopp för sitt fullkomligt briljanta sinne för humor. Inte heller när en annan får för sig att rapportera regelbundet under sitt sexualkunskapspluggande tills klockan slår tre på morgonen. Då har man ganska kul emellanåt.

 

Sen så har vi ju det här fenomenet Snapchat. Där bilder visas i x antal sekunder och sedan "försvinner". Läste dock för någon dag sedan att bilderna självklart lagras någonstans där ute i världen och att vem som helst kan hitta det lagret om så önskas. 

 

I ärlighetens namn så tror jag inte att man vill hitta det lagret. 

 

Men ja, detta används ju då titt som tätt och ibland är ju saker så absurda/knäppa/kuliga/läskiga/osnygga att de bara måste sparas. För det går ju, om man är tillräckligt snabb. Utan att behöva hitta något lager. 

 

Johanna och Emma, förlåt mig.

 

2. Vaknar upp dagen efter och öppnar denna.

 

Har en del böcker på g som ska till att bli lästa snart. Har snöat in på Sylvia Plath efter att ha sett filmen om henne (den med Gwyneth Paltrow) så var helt enkelt tvungen att låna en av hennes alster. Har dock svårt för poesi på det här sättet. Anser att den typen av skrivande är mer stimulerande för konstnären än själva lektören. 

 

Jag fick ett presentkort på Akademibokhandeln och köpte Camilla Läckbergs jubileumsutgåva. Fyra noveller, en djupgående intervju och en "Skriva deckare"-skola. Intressant, om man nu får säga så här, är att jag faktiskt kan tycka att några av mina grejer är bättre än hennes i detta fall. I julklapp kom även vegetariska kokböcker som ju är väldigt tacksamt att ta emot. 

 

 

Idag får Håkan göra min onsdag.

 

 

 

 

HALLIHALLÅ. Söndag. Jobbat hela helgen. Börjar faktiskt gilla mitt jobb ca jättemycket. Mina kollegor (alltid längtat efter att få använda ordet "kollegor") är så jävla råballa att en inte kan göra annat. Börjar komma in i själva arbetet på riktigt också. Det är ju faktiskt mycket mer än att bara koka kaffe och torka bord.

 

I veckan sa jag hejdå till en person. Hon frågade om jag inte var nöjd med tillvaron som den var just nu. Var tvungen att tänka efter. Hur ser min tillvaro ut ens? Jag är 18 år. Går i skolan. Borde lägga mer energi på skolan. Har ett helgjobb på ett café. Arbetar med en riktig roman. Tampas med ordet "duktig". Drömmer. Fikar. Pratar. Har börjat engagera mig i samhällsfrågor på ett sätt som jag inte har gjort tidigare. Skrattar. Är kreativ. Är rädd. Min allra närmsta vän är min spotifylista. Ser bra filmer. Shoppar upp min lön. Har ångest. Riktig ångest. Tjaffsar med föräldrar om hemmasysslor. Planerar inför framtiden. Eller ska man säga drömmer inför framtiden? I min värld är dessa synonymer.

 

Ska vinka hejdå till livet som jag vet det om fyra månader genom att sätta på mig en ful möss och vara full på ett flak. 

 

Om några år, när jag är fattig och vilsen och ung och panikslagen, kommer jag nog att säga att jag var nöjd med min tillvaro. 

 

Men idag? Jag vet inte. Och jag har aldrig menat den meningen så mycket som jag gör nu.

 

Jag vet fan inte. 

 

 

 

 

Dag tre och vi gick upp tidigt och köpte frukost på vägen. Det var off to Camden igen.

 

Ni vet novellen för Devote. Det sägs att hjärtat dör när man växer upp. Här är den första oredigerade versionen. Det var en dag då jag lyssnat på en sån där låt igen som fick mig att känna en massa saker. Saker som måste få bli svart på vitt. Då blev det så här. Låten var Signs med Bloc Party.

 

De tittar på oss. De vuxna. Bevittnar hur vi lever våra dagar i den så kallade ovissheten och de tror på riktigt, ja på fullaste allvar, att de vet hur det är. Hur det känns att vara oss, de unga. De otyglade och oerfarna. Man kan urskilja en beundran i deras blick, en längtan till att vara likadan. Ett litet leende som avslöjas när ena mungipan glider upp en millimeter högre än den andra. De minns hur det var, det gör de. För de är ärrade för resten av livet på både bra och dåliga sätt och de skulle kunna berätta tusen och åter tusen historier om både det ena och det andra och lära ut vad man ska göra och inte ska göra. För de vet ju, de är ju de erfarna. Samhällets ståndpelare. Det styrande loket. De starka och de ledande. Vi vet att de tittar på oss.

 

På senaste tiden har jag funderat över om de ljuger mer nu för tiden eller om det bara är vi som blivit bättre på att urskilja lögnerna. Eller om de ljugit så länge att det tillslut blivit deras sanning. För de vet inte allting. De vet faktiskt nästan ingenting om oss. För de har glömt bort hur man lyssnar. Vi lever i en annan tid nu. En helt annan tid än deras fluffiga pastellfärgade 80-tal. Vi försöker berätta om det på vårt eget lilla sätt men de vill inte höra på. För de är ju de erfarna och de vet ju ändå alltid bäst.

 

Någon dag skulle jag vilja be dem att hålla käften i några minuter. Luta sig tillbaka. Öppna hjärtat. Svälj stoltheten. Lyssna på riktigt.

 

De suckar, det gör de alltid, och skakar sammanbitet på huvudet. Förstår inte varför. Nej, de förstår verkligen inte varför. De varnar och hindrar och gömmer oss från alkohol vilket gör det hela så förbjudet att vi bara måste konsumera mycket mer än nödvändigt varje gång tillfälle erbjuds. För de har glömt hur fullkomligt underbart det kan vara att bara släppa och skrika och sudda ut de där jävla gränserna för en gångs skull. Sedan dansar vi tills kropparna värker och skriksjunger tills rösterna försvinner och vi hämndhånglar och lyckohånglar och bara allmänt fyllehånglar för vi älskar att hångla och vill hångla så mycket det bara går. Vi tycker att det är en fullkomligt underbar idé att visa tuttarna för E18 halv fyra på morgonen och att sedan gå barfota hem fastän det är januari och ungefär två kilometer till dörren. Vi tycker det är vackert att bryta mot reglerna och vi ser det som vår uppgift eftersom vi fortfarande etikeras som de unga och galna och oerfarna. Vi vill vara så galna som möjligt så ofta som möjligt så länge som möjligt. För vi vet att det är bråttom. Vi vet att det snart är slut.  

 

Vi åker lokaltrafik för att vi är minderåriga och beroende av andra. Varje morgon och varje eftermiddag stoppar vi hörlurarna i öronen, sätter på någon favorit och låtsas att vi är med i en film medan staden med all sin gråhet och allt det som vi redan sätt svischar förbi utanför. En pappa tar kort på sin sovande bebis med en iPhone och i sätet framför sitter en gammal klasskompis från lågstadiet som man inte hejar på. Nej, vi hejar aldrig på varandra. Varför vet vi egentligen inte.

   

Tjejer drömmer om den stora kärleken samtidigt som de suger av en kille inne på toaletten en svettig kväll på krogen i hopp om att han kanske tycker om mig då och killarna gråter i duschen för att de inte ens kan erkänna sig svaga för sig själva. Så tillslut inser man att man står inför valet att fortsätta och låta sig örfilas gång på gång på gång eller så ger man bara upp. Spelar med. Jag är också kall. Också känslolös. Ljuger för sig själv, för sina vänner, för hela världen och krackelerar lite mer för varje gång, en liten bit i taget. För vad gör man inte för lite värdighet.

 

Under vinterhalvåret grötar vi ned oss i cyberrymden och drömmer oss bort i redigerade och arrangerade tumblrbilder, blickar ut över våra IKEA-inredda tonårsrum och frågar oss om livet verkligen inte är mer än så här. Späder på ensamheten och ångesten genom att scrolla i feeden på Instagram, Facebook, och Twitter där alla andra naturligt verkar ha det liv som vi kämpar så hårt med att montera upp. Men i ett fint ögonblick med de närmsta vännerna inser vi att vi inte alls är ensamma utan bara tillhör en generation med ett enormt bekräftelsebehov och en nästintill osläcklig törst efter samhörighet eftersom antal likes och följare varit i fokus ända sedan vi var 11 år. Tack och lov börjar vi lära oss det nu, men så börjar istället de vuxna att tagga och hashtaga och uppdatera och fota allt som finns runt omkring dem och vi bevittnar hur de påbörjar den resa som vi precis är på väg att avsluta.

 

Vi ska prestera i skolan, på jobbet som vi tagit för kvällar och helger, i laget vi spelat i sedan barnsben, på gymmet för att behålla våra biceps, på de sociala medierna för att visa för hela vida världen att vi är någon av värdighet. Tillslut känner man så mycket stress och ångest och panik att man lamslås och blir plötsligt helt oförmögen att känna någonting överhuvudtaget. Sedan lever man i ett vakuum i ett antal månader och undrar vad fan det är för fel liksom alla runt omkring som ser att något inte är som det ska men som inte heller förstår. För ingen kan ju torka de tårar som inte rinner.

 

Om vi vill passa in så kallas vi mainstream och om vi vill sticka ut så är vi freaks. Det finns så många lagar, så många oskrivna regler, som vi förväntas leva efter och anpassa oss till och självklart gör vi också det eftersom allt vi egentligen vill är att känna den där känslan av att höra hemma någonstans.

 

Det sägs att hjärtat dör när man växer upp. Att allt det som brunnit och bultat och ångat sakta slocknar och tillslut inte finns mer. Stryps av ett förnuft och ett samhälle som säger att man inte kan. Det kanske är det de ser när de ler mot oss, lite sådär försiktigt när ena mungipan glider upp en millimeter högre än den andra. Glöden. Gnistan. Den som de också hade en gång i tiden. Kanske ler de inte fullt ut för att de vet att den också kommer att slockna en dag. För plötsligt knackar verkligheten på dörren och där står man, rädd och oerfaren, och förväntas börja bygga det liv som man i arton år gått runt och planerat på. För plötsligt är vi vuxna själva och som över en natt förväntas vi kunna allt det som vuxna kan och först då inser vi att allt det som varit lugnt och tryggt innan egentligen är lika ostabilt och osäkert som oss. Den kan ju vara ganska otrevlig ibland den där verkligheten. Det har man ju fått höra av alla de som blev manglade och sönderslagna, ja fullkomligt misshandlade, när det var deras tur att möta den för första gången. De som aldrig kommer våga drömma igen.

 

Men vi vet ju så väl vart vi vill komma och hur vi vill leva. Ibland är strukturen runt omkring bara en aning oklar. Tågluffa i Europa. Backpacka i Asien. Hoppa på planet och upptäcka världens alla bargator på obestämd tid. Göra allt det som våra föräldrar aldrig gjorde och bli allt det som de inte blev. Fast egentligen vet vi ju. Egentligen vet vi att hur vi än bär oss åt så kommer vi att sluta som dem. För PANG så står han där med stort H och det som tidigare varit så viktigt bleknar bort och allt som spelar roll är att andas in den luft som han andas ut. Så säger han att han vill bo i den hemstad som du lovat dig själv att aldrig fastna i och du svarar att självklart ska vi bo där och så plötsligt börjar magen växa och du inser tillslut, när du håller ditt eget barn i din famn för första gången, vad livet verkligen handlar om. Kanske kan vi nöja oss då. Kanske vet vi mer om livet för att kunna kalla oss lyckliga i den stunden. Men nu är det en mardröm. För vi vill aldrig nöja oss, nej, vi vill inte blekna. Vi vill vara så galna som möjligt så ofta som möjligt så länge som möjligt. Vi vet att för att upptäcka det oupptäckta måste man tro på det omöjliga.

 

Men vi vet att de tittar på oss. Studerar varje rörelse vi gör, varje beslut vi fattar. Jag önskar så att de kunde veta hur det är. Önskar så att de kunde minnas hur det var att vara ung, oerfaren, otyglad. Vi befinner oss i en annan tid nu, en ny tid, och vi är de första som lever i den. Alltså finns det inga recept från deras fluffiga pastellfärgade 80-tal som garanterat kommer att fungera. Vi måste själva upptäcka det som ligger framför och runt omkring oss. Kanske lyckas vi med allt det som de tidigare misslyckats med när det är vår tur att bli samhällets ståndpelare och det ledande loket. Kanske går allt åt helvete. Men inte skulle det sluta så, nej det kan jag aldrig tro. De tittar ju på oss. Vakar över oss. Suckar åt oss fastän vi kan urskilja en beundran i deras blick. Vi vet att det är svårt att förstå när vi försöker förklara för vi talar inte alltid samma språk, men om de någon dag håller käften i några minuter, lutar sig tillbaka, öppnar hjärtat, sväljer stoltheten. Lyssnar på riktigt.

 

Då kanske vi kan börja titta tillbaka.  

 

 

Jag har inte skrivit på ett tag nu. Bara rättat. Korrigerat. Skrivit om. Raderat. Skrivit dit.

   Inte spontant.

   Inte det som vill ut.

Jag är liksom tömd på tunga ord och vackra meningsbyggnader. Allt blir enformigt och stifft. Tycker inte om. Tycker inte om alls.  

   För då trycker det liksom på igen. Det där lilla. Det som säger att fan Jonna, du är nog ganska värdelös ändå.

   Jag har avslutat det som jag påbörjade för nästan två och ett halvt år sedan. Det ligger inget och gnager längre. Inget som väntas på att få fortsättas med, kanske någon dag avslutas. Den dagen har redan passerats.

   Min ångest har tagit en ny form.

   Kommer det att duga? Hur ser det ens ut? Jag som blivit blind, hur kommer nya ögon att se på det?

   Ska jag eller ska jag inte skicka in det?

   Kommer jag någonsin att känna mig helt och hållet klar?

   När vet man att det är dags att släppa taget?

   Kanske det läskigaste: hur kommer jag att reagera om folk säger att det faktiskt är bra?

 

Fan. Gå och lägg dig, Fyhr. 

 

 

 

Ok älskar allt.